Under 1990-talskrisen talade den dåvarande arbetsmarknadsministern Margareta Winberg om ett ”värdigt slut” på arbetslivet. Värdigheten bestod i att de som var 58 år eller äldre skulle gå hem. En hel del äldre har tagit till sig myten. Några har dåligt samvete för att de spärrar vägen för de unga, betydligt fler har en behändig ursäkt för att sluta tidigt.
Men myten är falsk. Redan på den enskilda arbetsplatsen haltar den. Pensionsavgångar betyder inte automatiskt nyanställningar. Ganska ofta blir avgången en impuls att organisera om och rationalisera arbetet. När företagsledare talar om ”naturlig avgång” som ett sätt att spara in tjänster handlar det ofta om att dra in pensionärernas platser.
Det är än mer fel i ett vidare perspektiv. Orvar är ingen propp, tvärtom kommer han att bli mitt barnbarn Elins bäste vän på arbetsmarknaden, om han bara håller ut. Det är knappast några 58-åringar som går hem gratis. De ska ha avtalspension eller förtidspension för att sluta. Det kostar löneutrymme och/eller skatteutrymme. Därmed blir det mindre pengar som håller hjulen igång, samtidigt som de som går hem slutar bidra med sitt arbete till de gemensamma resurserna.
Aktiviteten sjunker, jobben blir färre, och det ”värdiga slutet” hamnar på kontrakurs med sitt föregivna syfte. Ju fler pensionärer som går hem i förtid, desto svårare blir det för de unga att komma in på arbetsmarknaden. När 67-åringarna håller ut öppnar de nya vägar in på arbetsmarknaden för 22-åringarna.
Den sittande pensionsåldersutredningens beräkningar visar att arbetsgivarens kostnad för att skicka hem en privattjänsteman vid 62 års ålder eller något år senare ligger på 45-55 procent av lönekostnaden. Systemets konstruktion innebär en väsentlig nedgång från omkring 75 procents kostnad vid 61 års ålder.
Men den som ser rabatten som ett klipp löper risk att låta snålheten bedra visheten. För den som desperat jagar kostnader kan det vara en utväg, men lika gärna kan man vända på det. Varför betala 55 procent av lönen för – ingenting? Då är 100 procent för en 50-procentig arbetsinsats en bättre affär – och de flesta 62-åringar presterar nog åtminstone hälften så mycket som de yngre kollegorna på sin arbetstid.
Tvärtom – varje år som vi orkar och vill jobba längre är ett viktigt bidrag till den gemensamma välfärden. Svaret på frågan om en höjning av pensionsåldern skulle kunna bli dels att töja ut dagens pensionsintervall på 61-67 år, dels att etablera intervallet som norm i de system som berör de äldre i arbetslivet. Om man vill ta hänsyn till dem som tidigt sliter ut sig behöver inte den nedre och den övre gränsen höjas i samma takt. En rimlig förändring skulle kunna vara att höja den lägre gränsen med en månad om året och den övre gränsen med två månader i taget.
Då skulle intervallet ha förskjutits till 62-69 år i mitten av 2020-talet. Med så lång framförhållning skulle de flesta hinna anpassa sitt utträde ur arbetslivet till den nya gränsen.