Häromdagen hade jag tillfälle att lyssna på Ebba Witt Brattström som kom resande från Flemingsberg, där Södertörns högskola ligger och där hon har sin professur, till Södertälje och Wendela Hebbes Hus. Där samlas då och då en liten trogen skara av stadens borgare för att lyssna på och samtala med kulturpersonligheter.
Nu väntade man med spänning på vad denna rykande radikal skulle ha att förmedla. Rykande radikaler har dock en tendens att dämpas med åren:
"Jag har gått från att vara radikal till att bli kulturkonservativ", deklarerade Ebba Witt Brattström inledningsvis. Fast inte kunde man direkt kalla hennes språkbruk för konservativt när hon citerade sig själv från en skolpolitisk debatt sänd i SVT24 för ett år sen, ledd av nuvarande skolministern Jan Björklund:
"Regeringen signalerar till våra nya svenskar att det räcker om de lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård."
Onekligen fick hon då publiken att hicka till - ja det gjorde den nu också - och hon blev omgående påhoppad av tidningen Gringos redaktion; hon är språkfascist, värnar om det ariska, vill bevara Sverige svenskt etc. Vilket sårade denna dotter till en tysk pappa och en estnisk mamma som båda flytt till Sverige under Hitler- och Stalintid.
Vad hon ville ha sagt med sin provokation var att s-regeringen intog en rasistisk hållning genom att inte satsa på förstärkt svenskundervisning, utan i stället på mer hemspråksundervisning - det som med en nygammal term döpts om till modersmålsundervisning. Därigenom hindrade man, enligt henne, de nya svenskarna från att konkurrera med "svensksvenska" ungdomar på arbetsmarknaden.
Ebba Witt Brattström är alltså själv nysvensk och vill just därför slå vakt om det svenska språket som hon är första generation att ha gjort till sitt. "Jag upplever att jag erövrat det svenska kulturarvet". Men den inställningen har inte varit den förhärskande i den rätt infekterade debatt som länge pågått om hemspråkens ställning bland såväl nysvenskar som svensksvenskar.
Nu anas dock nya tongångar i denna fråga. Själv har Ebba Witt Brattström närmat sig folkpartiet efter avhoppet från Fi. "Lägg din röst på folkpartiet!" uppmanade hon och Jan Björklund Expressens läsare i en gemensam debattartikel före valet. En intressant politisk omvändelse som kunde tas som opportunism. Men läser man hennes många debattinlägg går det inte att missta sig på engagemanget.
För visst är det upprörande att svenskämnet numera har så litet utrymme i skolan - 3 timmar i veckan på högstadiet och bara 2 timmar i gymnasiet. I en lärobok för gymnasiet får eleverna veta att de alls inte behöver läsa hela böcker men det är bra om de orkar läsa en liten bit. Det säger något om förväntningarna på elevers litteraturintresse.
I en annan debattartikel, i DN, skriver hon: "Dagens lärarutbildning ger inte litteraturkunskaper nog till att entusiasmera vår fildelargeneration att koppla ner sig, stänga av mobilen och försjunka i en roman."
Hon iakttar sina egna doktorander: "De som tog studenten 1968 kunde mer än mina doktorander kan i dag."
Är det kulturkonservativt att vilja slå vakt om svenska språket och litteraturen? I så fall är vi fler kulturkonservativa, men som ännu inte kommit ut ur garderoben. Fast jag tror för min del att den önskan har väldigt lite med partipolitik att göra. Mer med mänsklig erfarenhet.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com