"Jorden kommer att gå under 1986" stod det i gångtunneln vid min gymnasieskola. Årtalet hade blivit överstruket och ersatt av ett annat, som sedan blivit överstruket och ersatt av ännu ett. Nu räknar vi 2010, och såvitt jag kunde se för ett par månader sedan stod Bollnäs kvar intakt.
Precis som före andra val, kan man lätt få intrycket av att domedagen hägrar. Men den 20 september kommer att bli en tämligen vanlig vardag för de allra flesta. Därmed inte sagt att valet är oviktigt, tvärtom. Termen "ödesval" är förvisso jönsigt, inte minst med tanke på att de stora partierna bägge har rört sig i tydlig riktning mot mitten, men "vägval" är en adekvat formulering.
Det finns dock ett problem med vägvalet. Inget av blocken har varit särdeles tydliga kring vart de vill ta vägen. Jo, i det omedelbara vet vi vilka hastighetsbegränsningar och vägblockeringar som är uppsatta på respektive väg, men själva destinationen finns liksom inte på radarn. Lita på oss, säger färdledarna, reskassan tar vi hand om och dessutom vet vi exakt hur vi ska kalibrera färdens hastighet så att den blir optimal - vi lovar att köra precis lagom; inte för fort och inte för sakta.
För den som färdas med ögonbindel kanske det kan kännas som ett nog så bra erbjudande. Men för oss som vill känna befryndelse med målet för färden, är offerten otillräcklig.
Härom året presenterade det namntunga Globaliseringsrådet sin slutrapport. Tonen var allvarsam; Sverige har mycket arbete framför sig om landet inte ohjälpligt ska halka efter - inte för att vi inte duger just nu, utan för att andra utvecklas snabbare. I rapporten fanns många befriande konkreta förslag som syftar till att förbättra Sveriges förutsättningar och internationella attraktionsförmåga.
Vet inte om jag hört en enda politiker andas ett ord om tillvaron utanför Sverige under valrörelsens gång. Den finns där trots allt, och påverkar hela Sverige. Världen går inte under, utan rör sig i hög hastighet framåt. Jag saknar närvaron av en färddator som sätter vårt land i ett större sammanhang.
Alliansen förtjänar att få fortsätta bakom ratten i fyra år till. Deras väg har hittills varit lyckosam för Sverige på många sätt, och det finns många onödiga vägbulor som är demonterade. Fler får vara med och köra. Men om en omvald borgerlig regering inte förmår lyfta blicken högre än vad den mäktat med hittills, riskerar Sverige en fortsatt färd i medelmåttig lunk. Typ Inlandsbanan - en gång en stolt föregångare, nuförtiden mer ett pittoreskt inslag som ingen räknar med på allvar.