När Johannes Paulus II var på besök i vårt land hade ingen påve tidigare satt sin fot i något nordiskt land. Nu skulle han åka till alla fem länderna försommaren1989. Frågan ställdes hur det sekulariserade Norden skulle ta emot påven, kyrkornas främste företrädare. Det spekulerades i hur mycket massmedia överhuvud tänkte markera besöket.
Men de mest optimistiska förväntningarna kom på skam. Påven tog svenska folket med charm och värme. Massmedia flödade över i antal reportage och antal lovord. Den starka personligheten med utpräglad stor social begåvning var oemotståndlig.
Så var det på de flesta resor han företog. Ingen påve har rest så mycket som han. Ingen påve har utvalt så många helgon som han. Och ingen påve har utnämnt så många kardinaler som han. Så var han också påve ett drygt kvartssekel - osedvanligt lång tid.
Insatserna mot kommunismen förblir historiska. Har var inte ensam men sannolikt en av de mest betydelsefulla i kampen mot sovjetväldet. I kyrkohistorien kan noteras hans bön om fred med världsreligionernas ledare i Assisi 1986 - det hade aldrig hänt tidigare. Som förste påve besökte han den judiska synagogan i Rom och småningom också Israel och Palestina.
Den första officiella överenskommelsen med kyrkor från reformationen ägde rum 1999 då lutherander och katoliker skrev under en gemensam deklaration om grunden för mänskans frälsning. Påven bidrog till att det hela blev av. Det hade varit den hetaste frågan på 1500-talet. Nu var temperaturen svalare och inte mycket har dessvärre hänt som följd av deklarationen.
Ekumeniskt kyrkorna emellan har inte mycket skett det senaste kvartsseklet. Några har menat att påvens sociala och politiska radikalitet bara var ena sidan. Den andra sidan målades med lika intensiva färger och kallades bakåtsträvande, smått polsk kyrkopolitik. Biskopsutnämningar ha t ex öppet kritiserats: de återhållsamma traditionalisterna valdes ständigt.
I de gamla familjemoraliska frågorna intog han en omedgörlig hållning. Det fanns knappast utrymme för kompromiss i frågor som rörde abort, preventivmedel eller homosexualitet. På dessa punkter liksom upphävandet av prästernas celibat och förbudet för kvinnor att prästvigas må hoppet ställas till nästa påve eller näst-nästa. Med sina resor världen över har Johannes Paulus II som ingen annan bundit samman och skapat samhörighet. Otröttligt har han verkat för fred och försoning, oblygt kritiserat marknaden som hotar att kommersialisera allt och alla. I sin konsekventa hållning väjde han inte för att ta avstånd från t ex Irakkriget trots det mäktiga USA. Oräddhet var ett av hans kännetecken.
Vid Birgittajubileets inledning i Rom hösten 2002 inbjöds jag att gå i procession med påven i Peterskyrkan vid den högtidliga vespern. Jag bar linköpingsstiftets korkåpa med Märta Afzelius broderier av heliga Birgitta. På något sätt kände jag att historien tillfälligt slöts. Som förste linköpingsbiskop efter reformationen fick jag liturgiskt göra tjänst med påven. Johannes Paulus II var den påve som öppnade den dörren. Han var en mästare i symbolhandlingar, även om de inte alltid följdes av konkreta ändringar.
Åtskilliga dörrar har öppnats, andra ha förblivit stängda med extra lås. I tacksamhet för vad Johannes Paulus II utfört får vi hoppas på en efterträdare som vågar ett nytt aggiornamento för katolska kyrkan, så att lås kan lyftas av och ny luft få blåsa in i stängda rum.
FOTNOT: "Aggiornamento" är italienska för uppdatering, modernisering. Begreppet lanserades av påven Johannes XXIII 1959 och står för katolska kyrkans öppnande mot samhället, med bibehållen identitet.