Min skolkamrat Peter (som egentligen heter något annat) kunde inte sitta stilla och inte vara tyst. Han var inte elak, men provocerade ändå så mycket att tre lärare - som troligen aldrig har gjort det tidigare eller senare - bar hand på honom.
Peters stökighet störde både lärarna och oss klasskamrater, men jobbigast var det nog för honom själv och hans föräldrar.
När vi slutade nian flyttade Peter till storstan. Han hade fått en plats på något som då var ovanligt, en företagsförlagd lärlingsutbildning.
Det gick några år. Min årskull gick ut gymnasiet under brinnande 90-talskris. Ungdomsarbetslösheten var skyhög. En kväll stötte jag ihop med killarna från min gamla högstadieklass. De hade en informell återträff, och det visade sig att nästan allihop pluggade upp gymnasiebetygen på Komvux, i väntan på att konjunkturen skulle vända.
Peter var undantaget. Han jobbade på ett företag i storstan, och skämtade med Komvuxkillarna om att han väl fick bjuda dem på den planerade krogrundan. Vad jag vet har det fortsatt att gå bra för honom även senare.
Jag tänker på Peter varje gång jag läser om damp, ADHD och de dåliga utsikterna på arbetsmarknaden för personer med dessa funktionshinder. För jag misstänker att om Peter hade gått i skolan i dag hade sannolikheten varit stor att omgivningen hade ropat efter diagnos.
En damp- eller ADHD-diagnos kan vara till stor hjälp. Skolan får plötsligt resurser till extrapersonal, tekniska hjälpmedel och små undervisningsgrupper (Peter fick en lärare hantera i en klass med 30 elever). Föräldrarna får hjälp att förstå sitt barn, och slipper skuldkänslorna. Barnet kan få medicin, och hjälp att förstå sina problem?
Fast tänk om det, att barnet förstår sina problem, blir ett hinder. Om Peter hade fått en diagnos hade skoltiden säkert blivit lugnare både för honom och oss runtomkring. Men hade han vågat flytta till storstan och lärlingsutbildningen? Hade han trott på sin förmåga att få och klara ett jobb? Eller hade omgivningen och diagnosen fått honom att sikta mot förtidspension, eller en subventionerad anställning på en anpassad arbetsplats?
Alla före detta "stökiga barn" har inte Peters mod och styrka att komma igen efter att ha varit det svarta fåret i skolan. Men han får mig ändå att undra om mallarna är snävare i dag.
Och jag tänker inte primärt på arbetsmarknaden. Visst har många lågproduktiva jobb försvunnit, vilket har gjort det svårt eller omöjligt för vissa att få ett reguljärt arbete. Men Peters jobb är inte lågproduktivt. Arbeten kan vara högproduktiva utan att kräva högskoleutbildning.
Damp- och ADHD-diagnoser, liksom andra medicinska tillstånd, får inte bli en ursäkt för omgivningen att säga till den diagnosticerade att "du är så här" och "du klarar inte det här". Barn med funktionshinder måste liksom barn utan funktionshinder få tro att allt är möjligt. Då kan många av dem utvecklas och hävda sig på dagens tuffa arbetsmarknad, precis som Peter gjorde trots sina stökiga år i grundskolan.