Häromdagen skrev Arbetet (gamla LO-Tidningen) om arbetsmarknadsåtgärder. Några fackföreträdare klagade över att stödjobben trängde undan ordinarie sysselsättning. Men för dem som står längst från arbetsmarknaden är det rätt. Ju ”riktigare” jobb, desto bättre. Det handlar om ett gammalt axiom i arbetsmarknadspolitiken. Åtgärderna får inte tränga undan reguljära jobb. ”Undanträngning” är en av debattens fulaste skällsord. Det gäller att hitta uppgifter som är så långt från ordinarie jobb som möjligt. Därför berättades det om ALU-arbetare som mätte jordmagnetism utanför Staffanstorp under 1990-talskrisen.
Så kan det inte fortsätta. Det är dags att tala klarspråk. Det finns alldeles för många människor i Sverige som har hamnat alldeles för långt från arbetsmarknaden. Så många som möjligt måste få hjälp att komma tillbaka. Det bästa sättet att få ett riktigt jobb är att kunna ge referenser från ett annat. Därför måste vi få arbetsmarknadsinsatser som är så ”riktiga” som möjligt. Och det är inget problem. ”Samhällsarbetena” (som jag kallade dem på DN Debatt 2005), ”plusjobben” (som kom något år senare) eller vilken term man nu vill använda, de kan inrättas överallt. De behövs i äldreomsorgen, i barnomsorgen, i skolan, på biblioteken, i arkiven, runt om där människor, kultur och natur vårdas, utvecklas och bevaras. Vi behöver hur många händer och huvuden som helst för att göra uppgifter som i dag ligger i träda.
Kanske ska jobben vara offentliga. Risken att privata arbetsgivare skor sig är inte försumbar. Men undanträngningen är inte problemet, menar den senaste Långtidsutredningen i sin polemik mot dem som använder det begreppet.
LU har rätt. Jo, en del av de uppgifterna skulle kunna bli vanliga jobb, men de allra flesta kommer inte att bli det. Många av dessa uppgifter är sådana som strukit med i tuffa budgetnedskärningar från 1990-talskrisen och framåt. I de flesta av dessa fall är ”undanträngningen” teoretisk.
Jodå, det kan också hända att några förvaltningar skjuter upp nyrekryteringar därför att de kan utnyttja ”samhällsarbetare” i stället. Men till och med för de grupper som på kort sikt blir ”undanträngda” är priset ändå värt att betala. Genom ”plusjobben” får fler människor en trampolin in på arbetsmarknaden. Ju fler som kommer in i ordinarie arbeten, desto mindre resurser behöver vi lägga på arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringar. På så vis stärker ”undanträngningen” på sikt de offentliga finanserna.
De stärker också finanserna genom att den som tackar nej straffar ut sig själv ur systemet. Det var en besk men nödvändig effekt av plusjobben. Den missade man när man i stället ordnade ett system där arbetsgivarna fick subventioner om de anställde. Då kunde den ”sökande” beskriva sig i så frånstötande termer att arbetsgivaren ryggade tillbaka – men då hade man ändå ”sökt”, och höll sig kvar i systemet. Därför var det synd att plusjobben blev politik och åkte ut efter alliansens seger 2006. Hellre en klok undanträngning än en dålig utslagning!