Det är den internationella terrorismen och den organiseradebrottsligheten som är hotet mot Sverige. Inte ens moderatledarenFredrik Reinfeldt talade om militärt försvar vid Folk och Försvarsårliga Sälenkonferens häromveckan.
Krishanteringsinsatser är den närmaste militära uppgiften, men då iAfrika och helt inom ramen för EU, FN eller Nato. Det förefaller båderegering, allians och överbefälhavare vara överens om. Det finns, somdet ser ut, inget fall där Sverige i dag förbereder militära insatserensamt. Visst ställer detta den militära alliansfriheten i ett någotsällsamt ljus. Å andra sidan är det fullt förståeligt att inte ensmoderaterna förordar ett omedelbart medlemskap i Nato under nuvarandeBushregim i USA.
Hursomhelst är det naturligtvis märkligt att den militäraförsvarsmakten knappt har något att göra med vad som bedöms vara dedirekta säkerhetshoten mot Sverige. Det är egentligen än underligare ände allt mer förvirrande uppgifterna om att försvarshuvudtitelnsmiljarder inte förefaller räcka till någonting längre.
De verkliga hoten mot Sveriges säkerhet åligger det i dag polisenatt bekämpa. Det förs en delvis upphetsad diskussion om huruvidamilitären ska kunna bistå polisen i det arbetet -- framför allt medluftförsvarsinsatser mot flygburna terrorhot modell 11 september. Härverkar det nu till slut kunna bli något slags överenskommelse omsamarbete i mycket speciella lägen. Det är på många sätt sympatiskt ochrimligt att vi inte vill militarisera ordningsmakten, även om rädslanför ett nytt Ådalen 31 verkar minst sagt konstruerad. Det är likariktigt att de nya säkerhetshoten ofta inte bäst bekämpas medvåldsmedel och militär.
Men om terrorism och brottslighet utgör de allvarligastesäkerhetshoten så finns ingen skillnad på inre och yttre hot, mellanvad som ska vara civilt och militärt. Våldsanvändningen trappas upp ikampen mot terrorism och organiserad brottslighet och polis och militärförefaller göra ungefär samma sak. Polisen har nationella insatsstyrkoroch militären skydds- och stridsgrupper för internationellakrishanteringsinsatser. Begrepps-skillnaden är för finsmakare. Det ärinte självklart polisen som verkar mest fredlig i sin roll somfrontsoldat.
Natoflyg bekämpar inte militära fiendetrupper utan enskilda, i blandtill och med namngivna terrorister och brottslingar när de bombar iAfghanistans och Pakistans gränstrakter. Tungt militärt beväpnadepoliser jagar i nyhetsreportage och tv-serier knark- ochmänniskohandlare mellan olika europeiska stadsmiljöer.
Hoten kommer inte heller från terrorister och brottslingar iabstrakt allmänhet. Terroristerna är från arabvärlden ochbrottslingarna från Ryssland, Baltikum eller Balkan. Hjältarna ärtryggt ariskt blonda kraftkarlar, vare sig de är verkligajustitieministrar i Sverige eller isländska superspanare som i Örnen"i SVT.
Säkerhetspolitik kallas det. Oklart är det. Osäkert känns det.