Det var Expressen som i torsdags natt fick tag i Monica Zetterlunds anhöriga och gav dem dödsbudet. "Det är lite magstarkt", säger polisen Tommy Petersson med ett understatement till Svenska Dagbladet i lördags. Han säger också att de anhöriga tagit mycket illa vid sig av hur delar av medierna hanterat händelsen.
Intervjun framkallar i mitt minne en mardrömsdag för 46 år sedan. Jag hade skollov och sommarjobbade i en butik i min hemstad Göteborg. På vägen hem från jobbet fick jag se GT:s löpsedel med bilden av en totalt mosad Mercedez och minns att jag tänkte: "Ur den kan ingen ha kommit levande." När jag varit hemma en stund i den tomma våningen ringde det och en kvinna sa: "Jag ringer från Göteborgs-Posten. Är detta en anhörig till XX. Ja, han ligger ju svårt skallskadad på Sahlgrenska och det är några uppgifter jag skulle vilja ha."
XX var och är alltjämt min tvillingbror. Men då trodde jag att han var döende. Jag blev förstås chockad och minns bara att kvinnan fortsatte att tjata om de uppgifter hon ville ha tills jag lade på luren. Efter en stund ringde min brors bästa vän och berättade att hans pappa kört ihjäl sig men att min bror som var passagerare hade klarat sig. Hur illa skadad han var visste han dock inte. Det dröjde många timmar innan jag lyckades få kontakt med resten av familjen och ännu längre innan en läkare kunde ge lugnande besked -- bara en kraftig hjärnskakning.
När jag några år senare började min volontärtjänstgöring på Handelstidningen i Göteborg fick jag en dag i uppdrag att kontakta två kvinnor gifta med FN-soldater, som rapporterats saknade i Kongo. Det skulle bli min uppgift att med min 22-åriga livserfarenhet meddela dem detta och dessutom be dem om foton av sina män. Jag vägrade. När jag senare berättat detta har jag fått två sorters reaktioner från journalistkolleger, de som tycker jag gjorde rätt och som önskat att de gjort samma sak och de som tycker jag borde byta yrke. Till den förra kategorin hör en reporter på en norrländsk tidning som berättade hur han en gång fick i uppdrag att uppsöka en kvinna, gift med en berömd idrottsman som omkommit i en bilolycka. Han skulle dels meddela att hennes man dött, dels se till att få med sig alla foton som fanns av maken för att förhindra att någon konkurrent fick en bild att publicera!
Tre exempel på en cynism som alltjämt frodas i pressen eller delar av den. Och förvisso inte enbart i kvällstidningar -- även om de är värst. Är det då så konstigt att även medarbetare i pressen nu börjar reagera? För en tid sedan valde kulturskribenten Tomas Forser att lämna Expressen i reaktion mot dess snaskiga journalistik. Detta föranledde Svenska Dagbladets ledning att i en debattartikel på pressfrihetens dag den 3 maj fråga: "Är verkligen största problemet med svensk offentlighet i dag att det skrivs för mycket som är vulgärt eller påträngande?"
Mitt svar: Ja! Både metoderna att skaffa nyheter och sättet som de presenteras på i en del medier förstör även de seriösas trovärdighet. Att inte erkänna det är hyckleri!
Krönika
Ami Lönnroth
Politisk krönikör