Skadeglädjen i ryska medier var inte att ta miste på när försvaret på fredagen blåste av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Talesmannen för det ryska försvarsdepartementet, generalmajor Igor Konasjenkov, lät sig villigt intervjuas och talade om ”en tragisk komedi” och gjorde anspelningar på Karlsson på taket.
Men skämtsamheten blandades med en olycksbådande underton: ”Så helt grundlösa aktioner av det svenska försvaret, baserade på en retorik från andan av kalla kriget, kommer bara leda till en ökad spänning i regionen i dag.”
Minns att det svenska försvaret inte utpekat Ryssland som ansvarigt för de misstänkta kränkningarna. Om marinens aktioner i svenska farvatten fyra mil från huvudstaden varit grundlösa eller inte är rimligen en fråga för svenska skattebetalare – inte för den ryska försvarsmakten.
Generalmajoren anklagar med andra ord alliansfria Sverige, som nedrustat försvaret in på bara skinnet, för att öka spänningen i Östersjön. Häpnadsväckande.
Något definitivt bevis på att främmande makt varit på plats har inte gått att få fram. Som vanligt frestas den tillägga som minns ubåtsjakterna på 1980- och 1990-talen. Men de observationer som har gjorts verkar trovärdiga och har inte många andra rimliga förklaringar.
Värt att notera är den nya öppenheten från Försvarsmakten. Presstalesmän har funnits tillgängliga och presskonferenser har hållits. En felaktig uppgift om var en bild tagits korrigerades självkritiskt. Här märks en modern hållning till medierna. Alla har förståelse för att höga officerare inte kan berätta allt, men i ett öppet och demokratiskt land skulle lögner och desinformation skada trovärdigheten för försvarsledningen.
Den ryska försvarsledningen har en annan mediestrategi. Häromdagen hävdade Rysslands försvarsdepartement att det handlade om ubåtar från Natolandet Holland. Sedan sa man att det inte funnits något misstänkt alls i svenska vatten. Inte någon gång under denna vecka har den ryska regeringen uppträtt som ett grannland som tar den svenska oron på allvar.
I stället sammanblandar ryska talespersoner konsekvent vad svenska medier publicerat och vad den svenska försvarsmakten uppgivit. Det är talande. I Ryssland lever journalistiken under extrem press. De tre rikstäckande tv-kanalerna går i statsmakternas ledband. Den som vädrar kritik mot regeringen lever farligt. Under de 15 år som Vladimir Putin suttit vid makten har minst 30 ryska journalister mördats i sin yrkesutövning.
Rysslandskännaren Stig Fredrikson har beskrivit ryska mediers hetspropaganda mot regeringen i Kiev (Expressen Kultur 21/10 ). ”Den som försöker skriva att Ryssland för ett hemligt krig med hemliga offer i östra och södra Ukraina, stämplas som fosterlandsförrädare. Chefen för en liten lokaltidning i Pskov blev brutalt misshandlad när hans tidning hade avslöjat att ryska fallskärmssoldater hade stupat i Ukraina och begravts i tysthet i regionen.”
Under åren med Putin har Ryssland blivit expert på att utnyttja kommunikation som en del av krigföringen. Innan regelrätta strider inleds publiceras medieuppgifter om att ryska intressen är hotade eller att ryssar förtrycks. Därpå dyker uniformerade män utan gradbeteckning upp i grannlandet. De kallas för frivilliga eller frihetskämpar men har hypermoderna vapen som bara ryska elitförband har tillgång till.
Sverige må ha misslyckats med att tvinga en undervattensfarkost till ytan, men vi har visat att vi inte sitter med armarna i kors. Viktigast av allt: I Sverige får man tala om ”budgetubåtar” hur mycket man vill. Gudrun Schyman får kalla ubåtssökandet för våldsförhärligande maskulinitet. Så fungerar en demokrati. Så fungerar pluralism. Så fungerar inte Putins Ryssland.