Norges oppositions-ledare Jens Stoltenberg har tagit den svenskaoppositionen i örat för att man kritiserat den svenska regeringensbristande krishantering efter tsunamikatastrofen (DN Debatt 24/1).
Att en norsk politiker lägger sig i svensk inrikespolitik är omdömeslöst och man får hoppas att det är ett enstaka övertramp.
Eftersom jag tillhör oppositionen och har kritiserat regeringenfinns det kanske ändå anledning att reda ut varför kritiken i det härfallet inte bara är riktig, utan nödvändig.
Kritiken har beskrivits som partikäbbel, att ta partipolitiska poängpå en katastrof och att det skulle vara fel mot de människor somdrabbats.
Men att på ett seriöst och genomtänkt sätt framföra politisk kritikmot regeringens agerande är inte mer fel än att göra det i varje annansituation när det finns befogad kritik. Tvärtom är det den politiskaoppositionens uppdrag att kritiskt granska regeringen.
Det vore också fel att tro att tystnaden inför misstagen gynnar dedrabbade. Tvärtom är det just många av dem som drabbats som harframfört den allra hårdaste kritiken. Det förekommer också att enskildadrabbade människor inte vågar framföra kritik av svenska myndighetereftersom man är rädd för att det ska slå tillbaka.
Det handlar också om hela det politiska systemets trovärdighet. Omregeringen begår misstag och oppositionen håller tyst -- vem ska dåframföra medborgarnas rättmätiga kritik?
Det samlade intrycket blir då i stället att de där uppe håller ihop mot oss här nere. Och politikerföraktet späs på ytterligare.
En medborgarkommission för att utreda vad som gick snett iutrikesdepartementets hantering av denna katastrof har utsetts. Men dethade varit fel av den politiska oppositionen att vänta med all kritiktills denna kommission kommer med sina slutsatser.
Det finns redan åtskilliga utredningar med förslag tillförbättringar av samhällets katastrofhantering. Trots detta harregeringskansliet underlåtit att genomföra de åtgärder som föreslagits.Att i dag kritisera regeringen för detta handlar inte om att tapartipolitiska poäng. Det handlar om att vara beredd att ta ansvar.
Det är också viktigt att tydligt deklarera vad som kommer attförändras vid ett regeringsskifte. Självklart måste en ny borgerligregering vid ett makttillträde omedelbart åtgärda bristerna ikatastrofberedskapen.
Att vara tyst hade inte varit att ta ansvar. Det hade varit attlydigt falla in i regeringens påbud om tystnad. Det är inte kritikenutan kravet på tystnad som är partipolitisk -- oavsett om det kommerfrån Sverige eller Norge. Att Stoltenberg är partikamrat till Perssonär givetvis ingen slump. Telefonlinjen har säkert gått varm mellanRosenbad och partihögkvarteret i Oslo. Det vore mig främmande att krävaatt Stoltenberg avstod från att kritisera den norska regeringen. Mendet är ett klavertramp att begära att den svenska oppositionen ska tigai en av de viktigaste frågorna i svensk inrikespolitik på senare tid.Det är Jens Stoltenberg själv som borde förstå att hålla tyst.
MARIA CARLSHAMRE
Politisk krönikör