Konungen har tackat sitt folk. Kungafamiljens offentliga engagemang efter katastrofen i Sydostasien har varit både gripande och berättigat.
När naturkrafter har ersatt angrepp från öster som säkerhetspolitiska hot, har statschefen axlat den samlade roll för nationen han ska ha i kristider.
Tidningsannonserna här-omdagen där "Carl Gustaf och Silvia" tackade inte bara Thailand utan också "alla i Sverige" för hjälp till flodvågens offer gick nog däremot litet långt. Dels bör faktiskt ansvariga utgivare och inte annonsavdelningarna ta hand om opinionsmaterial. Dels luktar det litet överhet som tackar sina undersåtar, även om slutmeningen där kungaparet känner "stolthet och ödmjuk tacksamhet över att få företräda ett folk, som så hängivet och uppoffrande bistår medmänniskor i nöd" är en formulering " i tiden".
Monarkin ska inte diskuteras i den nya författningsutredning som just tillsatts. Kungen ska fortsätta att vara statschef utan egentliga befogenheter och hålla tyst i alla väsentliga sammanhang. En majoritet riksdagsledamöter vill enligt sina partiprogram avskaffa kungamakten men har sedan länge valt att inte ta striden. Samtidigt vill de inte ha med kungen att göra. Statschefen i vår demokrati får dväljas i en halvvärld av konstlad överklass och nöjesliv. Det är litet underligt.
Som riksmarskalk vill Ingemar Eliasson uppenbarligen ändra på detta. Själv klär han visserligen i frack och dansar gärna men har de djupaste folkrörelserötter i socialliberalism och missionskyrka. Som politiker på 1980-talet ansågs han i jämförelse med Bengt Westerberg ligga för långt till vänster för att bli partiledare för folkpartiet. Som i alla läger uppskattad landshövding hade han viktiga ordförandeuppdrag för bland annat TT och Raoul Wallenberg-kommissionen.
Med hjälp av en informationschef med Dramatenmeriter, Ann-Christine Jernberg, försöker riksmarskalken nu skapa kontakter "i tiden" och samhället för kungen och ge stats-chefen en rimlig roll i svensk demokrati.
Det blir inte så lätt. Dels finns den personliga frågan om kungen själv verkligen är intresserad och förmögen att skaffa sig ett vidare kontaktnät bortom riddarhus, Stureplan och OS-läktare. Bruneipinsamheten häromåret tyder inte på det, däremot engagemanget sedan katastrofen i julas.
Dels gäller det att fler än Ingemar Eliasson av landets ledare i politik och samhälle tar kungen på allvar och vågar lätta på sin beröringsångest. I grunden ligger naturligtvis frågan om hur mycket vanligt demokratiskt liv som går att förena med ett ärvt ämbete. Att återge monarken verklig politisk makt vill nog inte heller riksmarskalken.
Men utgångspunkten är rimlig. Ska Sverige ha en statschef måste hon eller han stå för något meningsfullt.