Jubiléer är ett bra tillfälle att se framåt. En av EU:s viktigaste frågor inför nästa halvsekel - kanske den viktigaste de närmaste åren - är Turkiets medlemskap. Sedan årtionden har Turkiet sökt en allt närmare anknytning. Till en början stod växlingarna mellan civila och militära regeringar i vägen, liksom behandlingen av olika minoriteter, men gradvis har medlemskapet kommit närmare.
För ett par år sedan såg banan såpad ut för den gängse sekvensen förhandlingar, etappbeslut och inträde - tills reaktionen kom. Runt om i Europa flöt århundradenas krig och fördomar upp till ytan. CDU/CSU stretade emot, den förre franske presidenten Valéry Giscard dEstaing blev korsets riddarvakt, och Österrike blockerade beslut som om turkarna fortfarande belägrade Wien.
I Sverige har debatten ännu inte varit lika häftig. Jag har svårt att föreställa mig bättre hjälp in i diskussionen än den Ingmar Karlsson ger i sin nyutkomna Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation (W&W). Ingmar Karlsson har varit diplomat i 40 år, men han är en ovanlig företrädare för yrket. UD-kulturen fostrar sina adepter att avhandla vilket världsproblem som helst på två-tre sidor - men att gå på djupet och borra som Ingmar Karlsson gjort och gör, det är sällsynt, och därför så mycket mer välkommet.
"Europa och turken" sammanfattar Turkiets historia, placerar landet i Europa - här skapades mycket av den klassiska kulturen - och tar sedan itu med invändningarna och frågetecknen kring det nutida Turkiet. Där lärde jag mig mest. Mustafa Kemal - Atatürk - vände vapnen mot Sèvresfördraget, som skulle ha stympat Turkiet till en ynklig rest runt Ankara efter första världskriget. Sedan inledde han en diktatorisk modernisering av Turkiet, som reaktion befryndad med vad som hände i Tyskland och Ryssland, men ganska snart utan den skräck och terror som bolsjevismen och nazismen bar i sitt sköte.
Karlsson ger också perspektiv på Turkiets problem. Den turkiska krigsmakten och kurdiska bosättningar gick hårt åt armenierna, men det fanns en förhistoria. Armenierna samverkade med Ryssland för att karva ut ett eget land trots att de var i minoritet, och hade i sin tur angripit muslimska bosättningar. Den turkiska statens brutala framfart mot den kurdiska oppositionen gav PKK en långt starkare roll som kurdernas talesman än Abdullah Öcalan och hans m-l-vurmare rimligen hade kunnat få under mer normala förhållanden.
Atatürk stod för det moderna, ofta i strid med det etablerade islam. Han införde latinsk skrift och ville öppna Turkiet mot Europa. Det paradoxala i dagens Turkiet är att Atatürks arvingar i statsapparaten håller emot: staten stiftar lagar mot politiska avvikare, militären har gripit in i politiken, gång på gång, och åklagare jagar misshagliga författare och kurdiska politiker. I stället är det AK-partiet - Rättvise- och utvecklingspartiet - som tagit de avgörande (?) stegen mot EU-medlemskap. Det utgår från religiösa värderingar, dess föregångare har av och till portats från politiken, liksom partiledaren och premiärministern Recep Tayyip Erdogan, men kanske är det just denna förankring som gjort det möjligt för dem att ta nya grepp i känsliga frågor.
Ingmar Karlsson jämför dem med Västeuropas kristdemokratiska partier, och beklagar att just dessa partier haft så svårt att se det nya. I Turkiet kan islam, demokrati och modern utveckling existera sida vid sida. Det är den viktigaste aspekten på Turkiets EU-medlemskap. Säger EU nej skulle det sända en farlig signal till muslimer världen över; säger vi ja stödjer vi ett konstruktivt alternativ till gettoiseringen av islam.
Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör