Linköpingsföretaget Saab AB har som alla företag en vision. Deras är ovanligt snygg, signalerar pondus och ansvar och är liksom både hård och mjuk på samma gång.
”It is a human right to feel safe.”
Visst ligger det bra i munnen?
Ni vet det där med Saudiarabien som det snackas mycket om nu. Om huruvida det är rätt att ha handelsavtal med en stat som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter. Om huruvida en regering som säger sig driva en "feministisk utrikespolitik" samtidigt ska smeka nacken på en av världens värsta kvinnoförtryckare. Om att Sverige envisas med att kela med diktaturer, trots att drygt fyra av fem svenskar anser det dåligt att exportera vapen till länder som bryter mot just mänskliga rättigheter. Om det märkliga i att regering efter regering oblygt stöttar en utvald industrigren med allehanda subventioner, motköp, exportstöd och en hel pr-stab av smilande ministrar och bernadotter.
Yes, det handlar förstås om att money talks. Våldsexporten är en liten del av Sveriges samlade export, men får inte diktaturerna handla vapen vill de inte köpa något av det andra heller. Det är såklart där skon klämmer för feministerna Löfven och Ulvskog.
Men det finns andra som ständigt lyckas undfly ansvar. Saab är en av världens största vapenexportörer. Det blir man inte genom att leasa lite flygplan till Tjeckien. Ska man hålla den positionen är man så illa tvungen att deala med diktaturer som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten och människorättskränkare som Pakistan och Malaysia.
Det är mycket hyschhysch kring Saabs export. Saab-tillverkade granatgevär har i många år röjt runt i Afghanistan, Irak, Burma och Syrien, men så länge det inte går att bevisa hur de tagit sig dit visar företaget (i alla fall utåt) förvånansvärt lite intresse för att ta eget ansvar.
Jag tänker ibland på intervjun med den amerikanska kommandosoldaten Alexander som jag läste i tidningen Fokus för några år sedan. På det han sa när han just hade berättat om sina erfarenheter av Saab-tillverkade granatgeväret Carl Gustaf i Afghanistan.
”Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda… Det är en köttkvarn.”
Jag tänker också på den unge Irak-veteranen Paul, som med ett litet fingerknäpp och en AT4 från Saab utplånade en lastbil och fem människoliv. ”Det var inte som i filmen ’Black Hawk Down’, det var inte glamoröst. Det hände, och sen var det över. Det kommer inte att bli några filmer gjorda på det, inga särskilda priser kommer att delas ut. Folk dog, och sen återvände vi till basen och lagade stridsvagnar.”
Och sen tänker jag på Saabs vd Håkan Buskhe. Hur fantastiskt det skulle vara om han nästa gång han fick frågor om Saudiarabien inte svarade valfri variant på "vi rättar oss efter riktlinjerna", utan i stället sa "vad regeringen än tycker så vill vi inte längre bidra till att Saudiarabien förtrycker sitt eget folk, så nu ska vi försöka hitta lite fräschare sätt att dra in kulor på".
Just nu sitter bloggaren Raif Badawi och funderar på om hans påstått islamsmädande bloggande ska leda till dödsstraff eller om domen på tio års fängelse och tusen piskrapp ska stå fast. Risken är att "It is a human right to feel safe" i hans öron inte låter enbart som en snygg slogan. Kanske låter den som ett hån.