Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet vållade många diskussioner. Åtskilliga politiker, journalister, debattörer, forskare och andra analyserade statistiken ut och in och gav olika förklaringar till varför invandrare är överrepresenterade i brottslighet.
En del utgick ifrån att etnicitet spelar en roll eftersom vissa invandrargrupper är överrepresenterade, medan andra knappt förekommer i statistiken. De flesta förkastade dock detta sätt att resonera och letade efter svaret i landets misslyckade integrationspolitik.
På Brås hemsida står det att en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Samt att en korrekt bild av problemens omfattning och utveckling är den bästa grunden för att analysera förhållandena och förbättra alla invånares förutsättningar att fungera väl i Sverige, oavsett etnisk härkomst.
Efter att ha läst rapporten, lyssnat på diskussioner och läst debattartiklar om rapporten måste jag erkänna att jag inte ser att någon har lyckats visa poängen med det hela.
Som bosnier löper jag, enligt rapporten, 2,6 gånger större risk att misstänkas för ett brott än en svenskfödd. Bosnier är i rapporten i samma grupp som "övriga Europa" inklusive jugoslaver och turkar. Vad säger det om mig och hur kan denna kunskap hjälpa mig och samhället att förbättra mina förutsättningar att fungera väl i det här landet?
Jag har ingen aning. Och jag är mycket tacksam över att de människor som jag mötte och började umgås med när jag hamnade i Linköping för 12 år sedan inte utgick från sådan statistik.
Då, som ny Linköpingbo, var jag en människa med förkrossad själ vars tankar bara kretsade kring hemlandet Bosnien där kriget härjade. Förlusten av nästan allt som betydde något för mig kändes så outhärdlig att jag ofta tänkte att själva livet måste vara ett straff.
I så många år levde jag i samma land som människor som liknade mig, som hade nästan samma åsikter om det mesta som jag. Kriget visade att vi bosnier hade missuppfattat denna gemenskap. Priset var ett förstört land, 200 000 döda och två miljoner förflyttade.
Kan man lita på en enda människa i världen efter en sådan erfarenhet?
Jag hann aldrig komma fram till ett negativt svar, tack vare många "svenskfödda" jag lärde känna, både i Skeda Udde där jag bodde som nyinflyttad och på min dåvarande arbets-plats inom Linköpings kommun. Grannarna och kollegorna var empatiska, snälla, hjälpsamma, med stark vilja att förstå. Med vilja att visa att de bryr sig. Att de inte är likgiltiga inför mitt öde och mina känslor. Inför mig som människa. De gjorde mig medveten om att mänskligheten inte har gått under även om det har känts så rätt länge.
När jag en gång frågade min före detta granne, som också har blivit min vän för livet, hur det kom sig att så många människor var oerhört snälla mot mig och min familj förstod hon inte frågan.
-- Vad då snälla och trevliga? Ni var inte dåliga ni heller. Ni bar så mycket värme inom er. Att få ta del av dina erfarenheter ger mig också ett annat perspektiv på mitt liv, förklarade hon.
Statistik och all diskussion som behandlar människor utifrån siffror missar det allra viktigaste. Man ser inte vad det handlar om. Människan. Att bosnier eller vilka invandrare som helst kan vara snälla, varma, värda att umgås med och att man kan lära sig något av deras erfarenheter trots större brottsrisk säger statistiken inget om. Det måste man upptäcka själv.
Varken Brås rapport eller diskussionerna efteråt har åstadkommit några tips på hur en sådan upptäcktsresa kan gå lättare och smartare till än hittills.