Det var palestinierna som gav Ariel Sharon den valseger som gjordehonom till Israels premiärminister år 2000. Genom att säga nej tillpresident Clintons fredsförslag sänkte Yasser Arafat det israeliskaarbetarpartiet och dess dåvarande ledare Ehud Barak som satsat allt påen fredsuppgörelse med palestinierna.
Nu är det i stället Sharon som satsar på freden. Men han trorfortfarande att han kan diktera fredsvillkoren för palestinierna ochatt det är enda vägen till framgång. Detta konstaterande är ingetförsök att förringa den enorma omvärdering av förutsättningarna för enfredlig framtid för Israel som Sharon gjort under de senaste åren. Detär till och med möjligt att Sharon har rätt, därför att palestiniernalåst sig så fast vid att inga eftergifter är möjliga att de i enförhandling skulle avvisa också en mycket generös fredsuppgörelse --precis som de gjorde för fem år sedan.
Förutsättningen för att en "påtvingad fred" ska vara möjlig är dockatt Sharon och USA (och kanske EU) kan ena sig om hur enfredsuppgörelse ska se ut. Rimligtvis måste Israel utrymma mer avVästbanken än vad Sharon egentligen tänkt sig. Varje realistiskuppgörelse måste dock liksom Clintons fredsplan utgå från att destörsta israeliska bosättningarna får vara kvar. Dessa ligger ocksåmycket nära gränsen. Någon stor uppoffring för palestinierna är detdärför inte att acceptera detta. Motståndet ligger mer på detprincipiella än på det praktiska planet.
Sharon är populär hos stora delar av det israeliska folket, menhar haft en svag ställning i likud-partiet där det vägt ungefär jämntmellan hans anhängare och den gruppering som inte vill tänka sig någrasom helst eftergifter för att nå en fred. Benjamin Netanyahu är dentroliga nya ledaren för det som återstår av likud efter Sharonsutbrytning. Man måste dock ha klart för sig att en majoritet inom dettanya likud förmodligen står till höger om Netanyahu som när han tidigarevar premiärminister ändå gick med på att följa vissa av Oslo-avtaletsföreskrifter, trots att han i princip var emot detta.
Det är emellertid svårt att tro att en israelisk opinion somaccepterat Israels ensidiga reträtt från Gaza i nästa val skulle slutaupp bakom extremhögern. Att Västbanken är kärnan i det bibliska Israelgör det känslomässigt svårt för många judar att ge upp sina anspråk pådetta område. Realistiskt inser dock de som tänker efter att entillvaro där varje bosättning måste omges av militärt skydd och vägendit fyllas av vägspärrar för att stoppa terrorister inte är en lockandeframtid.
Det är denna insikt som fått Sharon att helt byta kurs. Hans partikommer bland moderata israeler att bli en svår konkurrent tillarbetarpartiet med den förnyelse som dess byte av partiledare innebär.I slutändan är dock en rimlig förhoppning att Israel efter valet kan fåen koalition arbetarpartiet-Sharon som kan få igång en fredsprocess.
Om inte palestinsk terror dessförinnan slår hela spelet över ända och ger en valseger till den israeliska extremhögern.
Ernst Klein
Politisk krönikör