Jonas Sjöstedt blir den som ska leda Vänsterpartiet i nästa val. På kongressen i Uppsala i går besegrade han utmanaren Rossana Dinamarca med 179 röster mot 39. Förhoppningarna som knyts till honom är mycket stora. Han förväntas leda partiet till opinionssiffror som inte setts sedan Gudrun Schymans dagar.
Stressen av svaga siffror i opinionsmätningarna gjorde att tålamodet med Lars Ohlys ledarskap till slut rann ut. Från att ha varit det mest kollektivistiska av alla riksdagspartier där ideologisk renlärighet och marxistiskt testuggande vägt tyngst, sätter partiet sitt hopp till att en karismatisk individ ska föra partiet till andra höjder. Vänsterpartiet håller i detta avseende på att bli ett parti bland andra.
Om man undantar Ulla Hoffmann som under mycket kort tid satt som partiledare när Schyman tvingades bort har Vänsterpartiet sedan 1964 fram till Sjöstedt bara haft fyra partiledare. Det kan jämföras med Folkpartiet som sedan 1967 haft inte mindre än åtta olika partiledare. Ohly är med sina åtta år den ledare som suttit kortast period i Vänsterpartiets moderna historia.
Det återstår att se om Vänsterpartiet kommer att närma sig andra partier även såtillvida att omloppstiden för ledarna blir kortare. Sjöstedt gjorde i alla fall i går vad han kunde för att något försöka dämpa förväntningarna.
Vem är då Jonas Sjöstedt? Han är en 47-årig metallarbetare bördig från Göteborg men som numera sitter på riksdagsmandat för Västerbotten. Han sitter i EU-nämnden och var Europaparlamentariker 1995-2006. Han är en inbiten EU-motståndare men har drivit på för att Vänsterpartiet ska släppa sitt ultimativa utträdeskrav. Sjöstedt har ett starkt engagemang i miljöfrågorna och kommer att försöka utmana Miljöpartiet från vänster.
Sjöstedt brukar räknas till falangen av förnyare, dvs mer pragmatiska vänsterpartister som står något till höger. När Ohly vann partiledarstriden 2004 hamnade många av förnyarna i kylan och lämnade partiet, men Sjöstedt lyckades övervintra.
Många av dem som nu röstat fram Sjöstedt förväntar sig en modernisering av partiet, som ska leda bort från trampandet kring 4-procentsspärren och in i maktens korridorer. Vänsterpartisterna ser möjligheten att flytta fram positionerna när nu Socialdemokraterna försvagats. Att döma av de programdokument som lagts fram för kongressen är strategin att göra inbrytningar i sfärer som av tradition varit S-märkta, såsom Hyresgästföreningen och fackföreningsrörelsen.
Men för att det ska ge frukt behöver Vänsterpartiet skala bort det testuggande arv som fortfarande belastar partiet. Om inte den nyvalde ledaren snabbt får en skjuts framåt i opinionsmätningarna så lär den gamla kommunistfalangen åter mullra. Det må så vara att man nu fått en någorlunda pragmatisk och mer socialt begåvad partiledare, men kärleken till socialisering, statskontroll och statligt ägande står alltjämt stark i partiet.
Notervärt är att Jonas Sjöstedt inte avviker nämnvärt från den hållningen i den artikel han skrivit tillsammans med Ulla Andersson (DN Debatt 4/1). Här är det reglering och kontroll av banksektorn, arbetstidsförkortning samt utbyggd offentlig sektor som står i centrum.
När det gäller frågan om en politik som gör att näringslivet spirar, så att människor kommer i jobb och kan betala skatt, vilket är en förutsättning för att säkra trygghetssystemen - där har inte den nye Vänsterledaren mycket att komma med. Bekymmersamt är att även den nyvalde S-ledaren härvidlag är svaret skyldig.
För övrigt