Arbetsmarknadens verklighet är paradoxal. Många arbetssökande hittarinte arbete. Många arbetsgivare vill, vågar eller har inte råd attanställa, fastän de skulle behöva det. Å ena sidan kan vi våndas överarbetsutbudet på 10--20 års sikt, hur vi ska bli tillräckligt många iarbete för att betala den gemensamma välfärden. Å andra sidan finns detmånga människor som vill och kan arbeta, men som arbetsmarknaden intefrågar efter.
Om vi ingenting gör är det inte alls säkert att dagens arbetslösafår arbete, bara därför att statistiken säger att arbetsutbudet kommeratt minska. Det finns inget som säger att tillräckligt mångaarbetsgivare av sig själva börjar anställa fler 55-åringar, nyanländainvandrare, skoltrötta sjuttonåringar eller funktionshindrade. Riskenär att de inte anställer någon alls, att de rationaliserar, mekaniserarmer eller flyttar arbetstillfällen någon annanstans. Då betyder det attden svenska ekonomin skrumpnar samman lite grann, samtidigt som mångafortfarande står utanför.
En av sommarens debatter har handlat om Keynes. För eller emot --eller snarare: är det utbudet eller efterfrågan som är problemet? Menparadoxen med sökande arbetslösa och tvekande arbetsgivare pekar på entredje faktor. Hur ska utbud och efterfrågan mötas? Matchningsproblemetär segare och bredare än många har klart för sig.
En stor del handlar om många människor som stått mer eller mindreutanför arbetskraften under lång tid. Där finns de som miste sina jobbunder början av 1990-talet, som gått ut och in ur olika åtgärder ändasedan dess. Där finns de som varit sjukskrivna under lång tid, somskulle kunna arbeta om de fick ett arbete som är avpassat efter derasförutsättningar, men som sakta makas ut mot förtidspension därför attde inte får arbeta. Där finns alla de ungdomar som inte klarargymnasiet så som utbildningspolitiken har tänkt sig, och som antagligenbidrar till den oroväckande ökningen av antalet mycket ungaförtidspensionärer.
Men svårigheterna drabbar nu också helt andra grupper än vivarit vana vid. Arbetslösheten bland akademiker är i dag väsentligthögre än den var under krisåren på 1990-talet. Forskare pekar på attantalet personer med kvalificerad utbildning ökat betydligt snabbare ände arbeten som kräver sådana kvalifikationer. Arbetsmarknaden förmårinte ta tillvara på dem som satsat tid och kraft på att skaffa sighögre utbildning.
Sammantaget handlar det om 100 000-tals människor. Därför blirarbetsmarknadens huvudfråga vad vi kan göra för att fler människor skakomma till sin rätt.
Först och främst handlar det om vad företagen och förvaltningarnasjälva gör. Vi behöver många fler duktiga chefer och arbetsledare än vihar i dag, som förmår att se vad var och en av deras nuvarandemedarbetare och de som söker arbete kan göra.
En stor del av den svenska arbetsmarknadens matchningsproblem berorantagligen på att vi inte ägnat tillräckligt stor omsorg åt chefernaskompetens. "Ledarskap" har alltför ofta reducerats tillföretagsekonomiska mirakelrecept, när alla som försökt samla ettarbetslag till goda insatser vet att det handlar minst lika mycket ommedmänsklighet och gruppsykologi. Om cheferna får en större bredd ochett större djup i sitt ledarskap, så ökar deras förmåga att anställadjärvare än de gör idag. På sikt är detta det viktigaste vi kan göraför att bättre ta tillvara på människornas förmåga.