Mitt starkaste incitament för att bli journalist 1980 var att avslöja orättvisorna i skolan. Flera i min gymnasieklass hade sett betygen i favoritämnet störtdyka i samband med lärarbyten. Vi hade uppvaktat rektorn och berättat om lärare som bedrev en sådan kass undervisning att det var rent häpnadsväckande. Varför brydde sig inte rektorn?
Var det för att klassrummet är en sluten värld, utan insyn, som han skyddade kollegan i stället för att lyssna på omgivningens upprepade larm?
När jag ser "Klass 9A" tycks inte mycket ha hänt sedan 1980. Elever och lärare i en Örebroskola fick hjälp av tre proffspedagoger för att göra något åt klassens undermåliga betyg. Om de lyckades? Ja, det är klart. (Självklart gör tv-kamerorna sitt till.)
Lärarhögskoleelever vittnade nyss i "Debatt" om att ämnet pedagogik, konsten att lära ut, knappt existerar. Oj, jag trodde det var huvudfokus.
Jag har haft behöriga lärare som varit usla - och obehöriga som varit fantastiska. Ämneskunskaperna är ointressanta om du är så oentusiasmerande, eller lider sådan brist på respekt, att ingen lyssnar på dig. Det är ju inte vad som sägs, utan hurdet förmedlas, som dessvärre är det primära.
Det går allt sämre för svenska elever, i synnerhet i matte. I går meddelade SKL (Sveriges kommuner och landsting) att de vill införa expertteam à la "Klass 9A" som kan stötta de skolor som har flest underkända elever.
Jag har vänner och släktingar som är lärare. För en del av dem är "Klass 9A" ett rött skynke. De känner sig angripna som yrkeskår och rena ställningskriget utbryter när föräldrar skyller på lärare och vice versa.
Där emellan befinner sig ungar som går ut nian med underkänt i kärnämnena, utplånad självkänsla och noll hopp om en hyfsad framtid.
Men snälla, varför hymla med att det finns lärare som inte håller måttet, inte har de anlag som krävs?
För att de svär, skriker och genom att förlora besinningen aldrig får elevernas respekt. Eller för att de har en sådan försynt och osäker approach att de stirriga tonåringarna knappt märker att de befinner sig i klassrummet och därför tar över herraväldet.
Sedan får läraren vara hur "behörig" som helst. Det kvittar ju.
Det mest hjärtknipande var en elevs förklaring till varför det plötsligt gick hyfsat för honom i skolan: "Det är lite som att ha föräldrar även i skolan. Vuxna som bryr sig". Proffspedagogerna hade lyckats ingjuta självkänsla i killen. Samtliga av hans inblandade lärare var supernöjda med coachningen och ville få fortsatt hjälp.
Lärarjobbet är livsviktigt. Ett äkta - och inte bara ett påstått - engagemang i eleverna är helt avgörande. Varenda unge är värd att ha en Stavros, en Gunilla eller en Thomas vid sin sida.Varenda en.