Lagförslaget om förbud mot kränkande fotografering får förödande hård kritik av Lagrådet, som i veckan blev klar med sin genomlysning. När beskedet kom drog svenska pressfotografer och journalister en samfälld suck av lättnad. Men det är för tidigt att blåsa faran över.
Det är förvånande att justitieminister Beatrice Ask (M) gått fram med förslaget trots att en enad mediebransch (Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Pressfotografernas klubb) varnat för konsekvenserna. Skarpa invändningar har även kommit från fackförbunden ST och Vårdförbundet.
Häpnadsväckande är också att justitieministern inte verkar ha tagit till sig hur skarp Lagrådets sågning är. I en intervju i Dagens eko hänvisar hon till experter som gjort andra bedömningar och undviker att svara rakt på frågan om vad som ska ske med lagförslaget.
Beatrice Ask, om du tittar under skrivbordet så finns där en papperskorg. I den hör förslaget hemma.
Men vad är det i förslaget som gör mediedebattörer så upprörda? Som en person skrev till mig på mikrobloggen Twitter: "Vad är det för fel att förbjuda fotografering, om det är medvetet kränkande mot en person i en utsatt situation?"
För det första är problemet att lagförslaget skjuter in sig på själva fotograferandet, inte en eventuell publicering. De skäl som anförts för denna lag är att man vill komma åt personer som fotograferar någon som misshandlas och snuskpellar som monterar upp kameror för att smygfotografera i dusch eller omklädningsrum. Men lagförslaget gör ingen skillnad mellan dessa typer av fotografering och journalistiskt arbete.
För det andra är lagförslaget så formulerat att det är fotografen som ställs till svars för hur han eller hon arbetar på fältet. Därmed upphävs grundprincipen att det är den ansvariga utgivaren som är juridiskt ansvarig för det journalistiska arbetet. Det finns en uppenbar risk att självcensur breder ut sig - vissa bilder blir inte tagna.
För det tredje missar lagförslaget skillnaden mellan att ta en bild och att publicera densamma. Pressfotografer måste kunna göra sitt jobb när de skildrar till exempel gatukravaller (som i Göteborg), bilolyckor eller polisingripanden. De ska givetvis visa hänsyn och använda sitt omdöme när de är på uppdrag, men det är orimligt att de ska riskera att begå lagbrott om de går för nära en olycksplats eller fångar ett våldsbrott på bild. Vad som sedan publiceras är en fråga som ska diskuteras i lugn och ro på redaktionen, och beslutet fattas ytterst av ansvarig utgivare.
Det är oroande att ledande politiker så lättvindigt är beredda att kringskära grundlagsfästa rättigheter under tryck från snabbrörliga opinioner. Uppenbart är också att publicister gång på gång har haft svårt att göra begripligt varför inskränkningar i grundlagarna är så skadliga.
En liknande debatt fördes när innehavet av barnpornografi kriminaliserades i slutet av 1990-talet. Tryckfrihetsdebattörers varningar avfärdades. Nu är vi i det absurda läget att en serieexpert dömts för att ha haft mangateckningar som skildrar minderåriga i sexuella situationer med vuxna. Som om seriefigurer vore brottsoffer.
Hoppfullt denna gång är att ett par fackföreningar vid sidan av Journalistförbundet givit sig in i debatten. Dessa ser en risk att missförhållanden i vården inte dras fram i allmänhetens ljus. Kanske har de lättare att pedagogiskt förklara varför politiker måste förstå att värna tryck- och yttrandefriheten.