Vi ångar på som frustande lokomotiv. Så mycket att göra. Så mycket att hinna. Det är ett slit och ett riv utan dess like och efter jul kommer handeln med samma besked som alla andra år: rekordförsäljning. Precis som vanligt.
Och det enda vi egentligen vill är att känna lite julefrid. Och så gärna tro att om vi bara får till den ultimata julaftonen så har vi kommit en bit på vägen. Om bara . . . om bara.
Vad menar vi förresten med julefrid? Klart är att den inte är något som självmant kommer sättande. Jag tror det vill till en strategi och ett aktivt val om den ens ska ha en chans att infinna sig.
Fokusera på det fina och roliga.
Ha knytis på julafton.
Ta av offerkoftan. Vem är det egentligen som ställer alla krav? Du själv ..? Tagga ner.
Ändå är det där så totalt oväsentligt.
Jag har svårt att känna den fridfulla sorglöshet och glädje som jag brukar göra den här tiden.
Många, inte i min omedelbara närhet men i min omgivning, har drabbats av så stora förluster i höst. Älskade människor mitt i livet som har ryckts bort alldeles för tidigt.
Älskade människor som har lämnat efter sig anhöriga i bottenlös sorg för vilka den stundande helgen med sina trevlighetskrav måste kännas som en enda plåga.
Det är på något vis lite synd om oss människor som så ofta rusar åt fel håll och missar det uppenbara, tills något allvarligt inträffar som bryskt rycker oss tillbaka.
För en minut borde vi som har nära och kära i behåll glädjas över detta enda riktigt viktiga.
För en minut borde vi skänka en tanke till alla dem som just i år måste genomlida den första julen utan just henne. Utan just honom.
För en minut borde vi påminna oss om att det mest självklara - livet självt - inte alls är självklart.
Livet är här och livet är bara just nu.
Så skynda att älska.