Hösten 2009 är Sverige för andra gången ordförande i EU.
Det kan tyckas långt dit, men förberedelserna påbörjas redan nu. Under ett ordförandeskap sitter regeringskollegorna och tjänstemän ordförande i tusen möten, alltifrån det avslutande toppmötet som leds av statsministern, till en mängd förberedande arbetsgruppsmöten som leds av svenska tjänstemän via de ordinarie rådsmötena som leds av de svenska fackministrarna.
Viss erfarenhet finns efter det förra ordförandeskapet under våren 2001. Enligt internationella bedömare fick Sverige då klart godkänt. Den förra regeringen lyckades driva utvidgningen framåt, fick igenom att miljö och hållbarhetsfrågor skulle inkluderas i den så kallade Lissabonstrategin samt lyckades, med Europaparlamentets hjälp, få EU att besluta om en gemensam europeisk öppenhetslagstiftning.
Många svenskar, över partigränserna, kände nog viss stolthet över att det var Sverige som höll i EU:s ordförandeklubba och i media fick EU-frågorna gott om utrymme. Tyvärr grumlades eftermälet av de tragiska Göteborgshändelserna och det långdragna rättsliga efterspelet.
Nu när vi förbereder oss för uppgiften igen är det inte bara en ny svensk regering utan även ett helt annat EU vi ska leda. EU består i-dag av 27 medlemmar från hela den europeiska kontinenten.
Sedan 2001 har också euron införts i 13 länder, och samarbetet fördjupats på många områden, inte minst inom miljö- och utrikespolitiken. Efter händelserna den 11 september 2001 har det polisiära samarbetet utvecklats. Energipolitiken är ett område där europeiskt samarbete blivit allt mer akut. Fem hundra miljoner européer förväntar sig att EU ska leverera resultat och agera både på hemmaplan och i omvärlden.
Allt detta ställer krav på ledarskap och kontinuitet. Sedan en tid tillbaka finns därför ett system med trojkaledarskap där tre länder som ska leda EU under 18 månader försöker att samordna sig. För svensk del innebär det att vi redan nu börjat samtala med Frankrike och Tjeckien för att ta fram ett gemensamt program.
Det är mycket praktiskt och organisatoriskt som ska förberedas, förutom de politiska prioriteringarna. Många frågor "ärvs" från föregående ordförandeskap, annat är beroende av vad som händer i omvärlden. Vårt handlingsutrymme påverkas av hur långt den planerade budgetöversynen har hunnit, och om det finns ett nytt fördrag på plats.
Vidare kommer hösten 2009 att präglas av att ett nyvalt Europaparlament ska installeras och sedan godkänna en ny kommission, en process som kan dra ut på tiden.
De politiska prioriteringarna har ännu inte fastlagts, vi har ännu inte landat i vad vi själva vill lyfta fram.
Vi vet dock en del om vad EU:s egna agenda har i beredskap under hösten 2009. Den gemensamma hållbarhetsstrategin ska ses över och uppdateras. De internationella klimatförhandlingarna kan vara inne i ett nyckelskede vid denna tid. Det talar för att miljöfrågorna kommer att spela viss roll.
Vidare ska målen i Lissabonstrategin vara uppfyllda till våren 2010. Det innebär att hösten innan kommer att behöva ägnas åt att göra de sista implementeringarna, reformerna och förenklingarna för att få till stånd en fullt fungerande europeisk ekonomi och marknad som kan skapa välfärd, jobb och tillväxt.
Naturligtvis kommer regeringen också att ha ambitionen att sätta sin egen prägel på ordförandeskapet och arbeta för ett mer modernt, öppet och effektivt europasamarbete. Förhoppningen är att svenskarna även denna gång ska känna sig stolta och delaktiga.
Cecilia Malmström EU-minister
Cecilia Malmström
EU-minister