Dags för årets sedvanliga snigelkrönika. Detta kära hatämne som får en av mina mest trofasta läsare att gå igång vartenda år.
Han skickar mig snigelrecept och tillsammans när vi en dröm om att en dag komma på den ultimata tillredningsmetoden. Vi måste ju få bort det där fördömda slemmet på nåt vis! Tanken är att dra igång en storskalig snigeluppfödning och bli stormrika. Tillsammans ska vi sedan med våra respektive köpa en fantastisk vingård i Frankrike, är planerna.
Det är på allt detta jag måste tänka när jag nu - återigen - tvingas transformeras till en kallblodig massmördare i min egen trädgård. Hade jag en karl i närheten skulle jag absolut spela blödigt våp, trigga hans manliga beskyddarinstinkt och be om hjälp. Men nu har jag ju inte det.
Tankarna måste skingras. Inte för att klara av själva dödandet utan för att orka stå ut med den Cruella de Vil jag transformerats till.
Ni förstår, det är en smula ruggigt den dagen man inser att ens förmåga att döda mest handlar om tillvänjning.
År 1: Plockade dem ömt och ytterst försiktigt, så att de inte skulle få ont i sidorna, med en grilltång, lade dem med gråten i halsen i en plastpåse för vidare färd - inte upp till himlen - men in i frysen. Hade läst att det var det skonsammaste sättet att somna in på för Lilla snigel. Kom på andra tankar den dagen jag var ytterst nära att förväxla de frysta sniglarna med en påse blandfärs. I sista sekund undgick mina barn ett fredagsmys bestående av spiskummindoftande tacosniglar.
År 2: Hoppade över frysen och dängde plastpåsen direkt i soptunnan, väl medveten om att de låg där och led, kippandes efter andan i en stor slemmig hög. Kände visst medlidande, men tröstade mig med att jag åtminstone fört dem samman till en sista sexorgie innan syrebristen och de gröna ängderna tog vid.
År 3: Klippte av dem med sekatör. Det kändes småäckligt att se det där som vällde ut, men i övrigt var mitt hjärta förhärdat.
I år: Sätter en spade i dem och låter klägget ligga kvar. Det äts snart upp av artfränder. De här djuren är inte bara allmänna trädgårdsmarodörer, utan även hermafroditer och kannibaler.
Hur det känns? Jo tack, bara fint.