Socialdemokratins stora styrka har varit att utvecklas och förnya sig genom att överraska. "Folk känner inte igen partiet", heter det i efterval(s)diskussionen. Men vore det bättre om de gjorde det? Genom att skamlöst sno motståndarens kläder har man vuxit med samhällets förändringar. I remissdebatten 1928 övertog Per Albin "folkhemmet" från högermannen och statsvetaren Rudolf Kjellén - och det var bara början.
På 1930-talet bröt socialdemokratin igenom som regeringsbärande parti. Mitt i kapitalismens värsta kris borde i stället kommunisterna ha kunnat gå framåt - eller, gud förbjude, de bruna. Men så blev det inte. För länge sedan hörde jag en skarpsynt analys av varför. Kommunisterna försökte etablera sig som de arbetslösas parti, socialdemokraterna blev de arbetandes - och därmed var utgången given när konjunkturen vände.
På 1950-talet sviktade grunden för regering(s)innehavet. Arbetarklassen stagnerade, tjänstemännen blev allt fler. Då tog socialdemokraterna över tjänstepensionsfrågan och skar med ATP-reformen 1958 djupt in i medelklassen. Den stöten var förberedd redan med 1955 års sjukpenningsreform, när partiet gick från grundtrygghet till inkomstbortfall som princip för socialförsäkringarna - till glädje för tjänstemännen, men efter att Gustav Möller spjärnat emot.
Den senaste omprövningen kom med skattereformen 1990-1991. Genom Kjell-Olof Feldts försorg gjorde partiet rent hus med Gunnar Strängs marginalskatter och krångliga avdragsregler. På nytt verkade partiet bejaka de sociala förändringarna, med allt fler välutbildade och egenföretagare.
Men ungefär då myntades mantrat om att människor "inte kände igen sig". I valrörelsen gjorde socialdemokratiska ombudsmän och ledarskribenter sitt bästa för att skjuta partiet och skattereformen i foten. Mina företag(s)amma grannar på landet gladde sig, men i sin (s)-tidning matades de med återkommande gnäll om reformens orättvisor. När partiet kom tillbaka 1994 infördes värnskatten, och efter en lindring några år senare har den numera cementerats i blårött samförstånd.
Kanske var det där socialdemokraterna tappade framgångsrytmen. Sympatierna kanade utför: bland småskuttarna, i akademikergrupperna och runt de stora städerna.
Därför är det illavarslande att "igenkännandet" nu tas som underförstådd utgångspunkt för krisarbetet. Den "svenska modellen" ligger i förmågan att anpassa våra mest älskade värderingar till nya villkor. Det vore ett elände om socialdemokratin skulle behöva samma ökenvandring som labour under Michael Foot för att komma tillbaka. Det är ingen väg "vänsterut", det vore bara att lämna verkligheten.
GUNNAR WETTERBERG