De bidragsskandaler som nyligen uppdagats i det regeringsbärande partiets plantskola väcker med all rätta upprörda känslor. Men de är inte ensamma. Såväl i oppositionspartiets motsvarighet som hos andra har felaktigheter hittats i bidragsgrundande register tidigare. Men även om ansvaret för fusk ligger hos dem som gör det, bör man också se att de politiska ungdomsförbunden är regisserade statister i ett större ideologiskt spel där variationer på bedrägliga beteenden kan frodas.
Demokratins kris har analyserats i flera år. Många av utredarna har dessvärre stått för nära det som ska granskas, och följaktligen har boten blivit den samma som soten; mer av det som inte fungerar. Upplever medborgarna att politiken är irrelevant, blir svaret öppna fullmäktigemöten. Dissar ungdomar politiken, anser en statlig tjänsteman att de ska erbjudas att rösta två år tidigare.
Förslagen har tyvärr bara handlat om ytan och formerna, men sällan ifrågasatt innehållet i det demokratibegrepp som idag utgör Sveriges. Men demokrati borde inte bara handla om att fatta majoritetsbeslut i varje detalj, utan att också avstå från vissa beslut till förmån för ett verkligt folkstyre, där var och en får bestämma själv.
Men de unga som vill engagera sig på traditionellt sätt blir formligen dränkta i statlig respons. Bara statliga Ungdomsstyrelsen hade under förra året omkring 300 miljoner att röra sig med -- en tiondel för egen administration -- resterande belopp att fördela till de grupper av unga som formulerat ansökan på ett tilltalande sätt.
Där är de politiska ungdomsförbunden i en överlägsen kategori. De lever redan på bidrag från stat, landsting och kommun och behärskar den vokabulär som råder i bidragsträsket. De fasta bidragen baseras på antalet medlemmar, aktiviteter eller moderpartiets mandat, men inte sällan går ett fast bud ut till de sju politiska ungdomsförbunden vars moderpartier har parlamentarisk representation; "nu finns 1,5 miljoner att söka för utvecklandet av nya kommunikationsformer" -- med det implicita budskapet att "allt som ni inte lyckas kapa åt er, går till era politiska motståndare". Det krävs ingen större fantasi för att förställa sig vad detta leder till.
Staten har makt över merparten av människors ekonomiska resurser, och den bestämmer kriterierna för fördelning. Idag är omkring 90 procent av de ideella organisationerna beroende av offentliga bidrag. Och när allt större del av engagemanget inkorporeras i staten, finns en allt större risk att en anpassning sker till den norm som tilltalar den styrande makten.
Staten har utvecklats till en dyr och skadlig idéproducent för ungdomar. Genom att vara navet i en omfördelningskarusell av skattepengar riskerar man att lära unga människor att engagemang ska vara välsignat av statliga instanser, och att påverkan i samhället görs genom att anpassa sig och sina bidragsansökningar till vad makten efterfrågar. Men vem vill ta ansvar för draksådden?
Ordförklaring: Dissar betyder, "kritisera" eller "ta avstånd från". Ursprunget är engelskans disrespect.
Krönika
Tove Lifvendahl
Politisk krönikör