Män i medelåldern får vanligen något varmt, ömt och nostalgiskt uttryck i ögonen när deras tid i lumpen avhandlas på familjemiddagar. Ljuva minnen, smått överdrivna hjälteinsatser och malebonding när den är som allra mest tillåten i den heterosexuella mansrollen. Militärtjänstgöringen ses alltjämt i dagens samhälle som tillfället då pojke blir man, ledarskapsegenskaper utvecklas och agnarna skiljs från vetet. Här skapas mandom, mod och morska män att kämpa för ädla ideal, försvara nationens frihet och numera också demokratin internationellt. Förvisso gör inte alla män lumpen i dag och även en och annan kvinna (dock bara fem procent totalt) är värnpliktig, men likväl ses militärutbildning fortfarande som väl meriterande bland ledarskapskonsulter, chefsrekryterare och arbetsansökningar. Lumpen är anno 2006 männens chefsskola, där vänskapsband knyts för livet. Men var finner vi kvinnornas motsvarighet?
Var lär sig många flickor disciplin, ansvarstagande och maktspel?
Flickskolorna brukar den äldre generationens karriärkvinnor nämna som en feministisk oas att utvecklas i. Men efter en helt ovetenskaplig genomgång bland framgångsrika väninnor födda mellan 1960 och 1980 i politiken, näringslivet och kulturen fick jag ett helt annat svar. Stallet!
För mig som Linköpingstös var det Valla Ponnystall, där jag tillbringade hela min fritid från lågstadiet till gymnasiet. Jag minns hur mod grundlades genom den oförglömliga lyckan på första ridlektionen som nioåring på gotlandsrusset Ricco, rädslan att bli avkastad av Bill som förbyttes i stoltheten att hoppa en hel hinderbana med Bessie eller Cumulus.
Jag tänker på hur ansvar grundlades genom att som tioåring börja som getskötare till Molina, avancera året efter till hästskötare till shetlandsponnyn Peggy för att sedan i årskurs sex bli skötare till det nordsvenska fölet Vallas Julia som jag såg utvecklas.
Jag påminns hur jag fostrades i ledarskap genom att skola in yngre nya tjejer i stallets rutiner, utvecklade min ansvarsförmåga genom att tillbringa fyra till fem dagar per vecka i stallet samtidigt som jag skötte mina läxor och utvecklade disciplin genom att cykla sju kilometer i regn och rusk, bära höbalar och under tjänstgöringshelger fara hemifrån vid sex på morgonen för att öppna stallet. Här lärde vi oss medling vid konflikter, empati mot såväl människor som djur, maktspelets olika sidor och att hårt idogt arbete alltid lönar sig. Jag minns också sorgen då jag slutade rida på gymnasiet, tömde skåpet för sista gången och drog in hästlukten en sista gång innan jag gick.
Men vid maktens boningar i dagens Sverige det stundom fortfarande bedrövligt ut vad gäller kvinnor. Vi har ännu inte haft någon kvinnlig statsminister. Bara 18,2 procent är kvinnor i företagens styrelser. Enbart 12,3 procent är kvinnor i företagens ledningsgrupper. Enkom 25 procent av cheferna i privat sektor är kvinnor. I stället för kvotering till bolagsstyrelser och ledningsgrupper, varför inte börja gräva på landets stallbackar. Bakom grepen på höloftet finns kanske en framtida Pehr Gyllenhammar i flickgestalt. På den leriga galoppstigen spränger en mellanstadietjej och kommande Carl-Henrik Svanberg fram. I spiltan med ryktborsten ivrigt borstandes en tovig New Forest-svans finns en tanig tonårstös som trettio år senare är vår nya Percy Barnevik.
Valla Ponnystall blev min chefsskola, lika väl meriterande som vilken lumparvistelse som helst. Ett legendariskt stall som för övrigt också fostrat en av Sveriges mest begåvade skådespelerskor Cecilia Frode.
BIRGITTA OHLSSON
RIKSDAGSLEDAMOT (FP)