Det har dessutom blivit värre. Antalet kommuner där fler än 25 procent av eleverna i årskurs 9 är underkända i ett eller flera ämnen har fördubblats på tio år. I var femte skola får numera minst en fjärdedel av eleverna IG i de nationella proven i matematik.
I en ny bok Den orättvisa skolan (Hjalmarson & Högberg Bokförlag) har jag tillsammans med två medförfattare ställt denna häpnadsväckande försämring i många skolors prestationer mot vad som empiriskt har visat sig fungera enligt internationell skolforskning. Det är svårt att tolka resultaten annorlunda än att barnen offras på de vuxnas intressegruppers altare.
Ett centralt forskningsresultat är att elever, särskilt de som riskerar att halka efter, far betydligt bättre om lärarna kan ägna dem mer tid. Det kan låta som en självklarhet. Men det är en insikt som förbigås med tystnad av intressegrupper som strävar åt motsatt håll. Dels av skolbyråkrater som lägger allt fler administrativa uppgifter på lärarna. Lika illa är fackföreningar som slåss för centralt reglerade arbetstider och lärarnas rätt att vara hemma en stor del av arbetstiden.
Följden är att mindre än en tredjedel av lärarnas arbetstid används till undervisning. Den sammanlagda tiden med elever är normalt inte mer än 40 procent av den totala arbetstiden. Måste det vara så?
Uppenbarligen inte. Det finns nämligen skolor i Sverige där mer än hälften av tiden ägnas åt undervisning, där två tredjedelar av arbetstiden sker i närkontakt med elever, och där eleverna också presterar bättre resultat, även med hänsyn till deras socioekonomiska bakgrund. Som av en händelse är detta också skolor som har frigjort sig från den kommunala skolbyråkratin och de gängse skrivningarna om arbetstider i avtalen med facken.
Det är inte resursbrist som är problemet. Av de tio kommuner som har ökat sina resurser mest till skolan under den senaste tioårsperioden är det bara i tre som andelen elever som har godkänt i alla ämnen har ökat. Det är överhuvudtaget svårt att hitta några samband mellan lärartäthet och skolresultat. Talet om resursbrist verkar snarare ha blivit till ett alibi som mer gagnar de vuxnas intresse än barnens.
I stället handlar det om hur resurserna används. Lärarnas tid med eleverna måste öka. Läraravtalet bör reformeras så att lärarna är mer tid i skolan. Skolbyråkraterna bör dra ner på administrativa pålagor och i stället främja tidseffektiva samarbeten för förberedelse av lektioner och smartare it-användning.
Vi kan inte längre acceptera att de vuxnas intressen går före barnens. Det är hög tid att rikta strålkastarljuset på alla som står i vägen för att barn ska kunna få en större del av lärarnas tid. Det tror jag att de flesta lärare också skulle uppskatta.
Stefan Fölster