Nyligen publicerade jag en granskning av 108 slumpmässigt utvalda biståndsprojekt som Sida ansvarar för. Resultaten var anmärkningsvärda. Men det riktigt skrämmande hände efteråt.
Sida kunde inte hitta sina egna underlagsdokument för 33 projekt under de tre månaderna som vi försökte få ut dem. Av återstående 75 projekt fanns ofta en beskrivning av seminarier och annat som hade genomförts, men enbart i vart tionde projekt fanns ett tydligt mål för vad som skulle uppnås. Inget av projekten var upplagt så att det kunde utvärderas på ett sätt där effekten kunde jämföras med andra projekt eller med att inte göra något alls.
På andra områden skulle liknande förhållanden anses fullständigt oacceptabla. Om nittio procent av alla mediciner som apoteket sålde vore helt otestade, om nästan alla sjukvårdsbehandlingar genomfördes utan evidens, eller om det vore omöjligt att veta om elever lär sig något i skolorna skulle det bli ett berättigat ramaskri. Men världens fattigaste har ingen röst i utformningen av Sveriges biståndspolitik.
Ändå är det inte särskilt svårt att ge bistånd på ett sätt som går att utvärdera. Det finns också en stark internationell trend i den riktningen. Det alternativa Nobelpriset 2007 gick till exempel till en avknoppning från Grameen Bank, som säljer billiga solcellsinstallationer till fattiga i Bangladesh. Dessa och många andra liknande framgångsrika projekt har en väldigt enkel måttstock för framgång inbyggd. I vilken mån fattiga människor vill köpa solceller och betala för dem är i sig ett kvitto på att de efterfrågas. Dessutom har man lätt kunnat jämföra byar som fått tillgång till dessa program med andra som inte har fått det.
Efter att jag och min medförfattare Staffan Ivarsson publicerade vår rapport plingade det till ordentligt i mailboxen. Ungefär så här kunde det låta:
"Jag har gjort en utvärdering av några Sidaprojekt som visade att de inte gav någon effekt. Jag blev beordrad att lägga undan denna rapport. Flera av de personer som jag intervjuade för utvärderingen har ringt och bett mig stryka deras namn efter att de utsatts för påtryckningar. Snälla, jag jobbar inom UD och har ingen framtid här om du läcker mitt namn."
Eller så här:
"Det finns en myndighet som heter SADEV som ska utvärdera svensktbistånd, där jag är anställd. Här finns flera duktiga utredare som dock inte får publicera sina resultat. I stället tvingas vi planera utvärderingar och skriva slutsatser i samarbete med de personer på Sida som vi ska utvärdera. Då stryks de siffermässiga resultaten och kritiken rensas ut. Jag skriver anonymt eftersom det är lite känsligt."
En efter en berättar människor om hur de inte får eller törs visa upp några som helst fakta som kastar skugga på Sida. Alla förefaller ovanligt rädda för repressalier.
Jag har varit med om debatter på många svenska samhällsområden. Men jag har aldrig sett någon motsvarighet till hur Bistånds-Sverige har byggt en stat i staten - och lyckats hålla stryptag på sina kritiker. Nu är det dags för dem som verkligen vill något med Sveriges bistånd att säga ifrån.
Stefan Fölster
Chefekonom på Svenskt Näringsliv