En mycket märklig debatt fyller tidningsspalter världen över mellan ekonomer som varnat för ökad offentlig skuldsättning, och de som tvärtom vill öka skulderna. Spenderarna vädrar morgonluft. De uppmanar europeiska regeringar att överge sina nya överskottsmål. Slösa är populär igen.
Debatten är till synes utlöst av ett räknefel. Den hittades av några studenter i en studie av Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, två kända ekonomer som varnade för skulduppbyggnad och finanskris långt innan kraschen 2007. Brösttonerna från belackare som den nobelprisbelönte Paul Krugman skorrar ändå falskt, eftersom nästan alla andra studier också landar i slutsatsen att stora offentliga skulder går hand i hand med lägre tillväxt.
Debatten är märklig eftersom den helt missar dilemmat som finansministrar världen över brottas med. I länder som åtnjuter kreditmarknaders fulla förtroende, som USA, skulle det rent tekniskt vara möjligt att utjämna konjunkturen bättre genom att spendera lite mer nu och spara lite mer senare. Det är också de flesta överens om. Dilemmat är att ingen politisk majoritet har ställt sig bakom en trovärdig plan för var framtida besparingar ska tas. Utan en sådan plan vägrar Kongressen att godkänna mer utgifter nu. Sparpolitiken är en nödvändig stupstock i förhandlingarna om en långsiktig hållbar finanspolitik.
Ekonomer som Paul Krugman är kända för att vilja öka offentliga utgifter oavsett konjunkturläge. Därmed underblåser deras kritik mot sparpolitiken bara farhågor att mer slösa nu också blir mer slösa i morgon. Debatten går även igen i Sverige. Exempelvis Dagens Nyheters ledarsida sällar sig till Krugmans klagokör ena dagen, förespråkar 10 000 kronor mer till alla lärare andra dagen, och låter bli konsekvent bli att berätta vem som så småningom ska betala notan.
I Europas krisländer har finansministrars dilemma en extra tvist. Dessa länder har inte på egen hand valfrihet att låna mer. För att övertyga långivare måste de kunna bevisa att reformer för bättre finanspolitik håller även om 5 och 10 år. Det kan kräva större åtstramningar än vad som skulle gälla i ett land som finansmarknader har förtroende för. Inte ens Tyskland har några stora frihetsgrader. För att leva som hon lär har Angela Merkel skrivit in överskottsmål i den tyska konstitutionen. Att bryta mot dessa på en gång vore en katastrof för euroländernas trovärdighet.
Länder som skapar trovärdighet kring sin framtida finanspolitik och tillväxt kan också låna och spendera mer nu. Men Krugmans hejdukar begär att tyska skattebetalare ska ta på sig ännu större lån till italienare som än så länge röstar emot de reformer som ger tillväxt och stabila finanser på sikt. Det håller inte.
I den tyska debatten finns en mycket mer empatisk tanke om ”villkorad” keynesianism. Den går ut på att länder får låna mer ju mer ambitiös reformpolitiken är. Den linjen kommer italienska ungdomar ha mycket större nytta av än det villkorslösa slöseriet som alltjämt lockar populister.