En av världshistoriens mest välberedda katastrofer var utbrottet från vulkanen Mount St. Helens i nordöstra USA. Redan året innan hade seismologer förutspått ett större utbrott från berget. Så småningom kunde de pricka in den exakta dagen, den 18 maj. Inför denna domedag fylldes tidningar och tv-rutan med varningar. Veckan innan spärrades stora områden av så gott det gick. När vulkanen exploderade sprängdes 500 höjdmeter av bergets topp bort och 57 människor dödades. Någon enskild enstöring påstods inte ha hört varningarna, men de övriga hade helt enkelt struntat i dem.
Dessa "förnekare" visade i själva verket ett vanligt mönster inför hotande katastrofer. De betedde sig som vissa krokodiler, slamkrypare, som vid ett sinande vattenhål bara gräver ner sig i leran. Andra krokodiler, ökenvandrare, stretar däremot målmedvetet åt ett visst håll ut i öknen för att leta ymnigare källor. Också det beteendet återfinns hos människor.
Anta att en ny vetenskaplig teori lanseras som varnar för en förestående kris och pekar mot en väg ut. Teorin får snabbt stöd av ledande forskare, politiker och kända och respekterade personer. Forskning utförs vid de ledande universiteten och slutsatserna undervisas i skolan.
Jag avser nu inte just teorin om växthuseffekten, utan en annan teori som hade många förespråkare och omsattes i praktisk politik i Sverige. Den följde en internationell våg som stöddes av såväl Theodore Roosevelt och Winston Churchill som många nobelpristagare. De som uttryckte tveksamheter inför denna teori kallades för reaktionära och ignoranta. I Sverige ledde denna teori bland annat till tvångssterilisering av tusentals kvinnor. I världen som helhet mördades miljoner när teorin om rashygien drog med många ökenvandrare som krävde rask åtgärd.
När samhällen försöker hantera framtida katastrofer blir det ofta slamkrypare och ökenvandrare som hörs mest. Det gäller inte minst hotet om växthuseffekten. I boken "Farväl till Världsundergången", som kommer i dagarna, försöker jag beskriva hur människors instinktiva reaktion på förestående hot oftast sinkar förberedelserna.
Slamkrypare säger nej till högre bensinskatter och cykelbanor. Ökenvandrare protesterar mot koldioxidavskiljning, genteknik och kärnkraft. Kvar blir en klimatpolitik som satsar på det lilla som är kvar, dessvärre dyrast och minst effektivt, som stora subventioner till förnybar energi. Enbart en spottstyver går till forskning kring de tekniksprång som eventuellt skulle kunna göra det tillräckligt billigt för kineser och iranier att avstå från att bränna sin kol eller olja.
Inget satsas på tekniken att suga koldioxid direkt ur atmosfären. Någon Plan B är varken slamkrypare eller ökenvandrare intresserade av. Men vad händer om indier och pakistanier har oförskämdheten att skaffa sig Tata-bilar trots att vi hyttat med fingret? Om 50 år kommer någon antropolog att konstatera att världsundergången visserligen uteblev, men att växthuseffekten vållat onödig våda när människor, sin vana trogen, mötte global uppvärmning med mer reptilhjärna än eftertanke.
Stefan Fölster