Arbetsförmedlingen lägger sig vinn om att bortförklara ungdomsarbetslösheten, bland annat med hänvisning till att en del ungdomar som söker jobb också studerar. Deras tes bygger på en enkel, men utbredd, begreppsförvirring.
Syftet med arbetslöshetsstatistik är att mäta hur väl arbetsmarknaden fungerar, inte hur arbetssökande tillbringar sina dagar. Därför ska alla arbetssökande som inte har arbete räknas in. Det spelar då ingen roll om de är desperata, om de studerar för att de inte hittar jobb, eller om de söker extraknäck för att de studerar. Det var ingen slump att de europeiska länderna ansåg att nuvarande måttet på ungdomsarbetslöshet är det bästa sättet att fånga hur lätt det är för ungdomar att hitta arbete. Sverige har enligt detta mått en sämre fungerande arbetsmarknad än flera andra europeiska länder, som för övrigt också har många studerande som söker jobb.
De som vill avfärda ungdomsarbetslösheten ställer egentligen en annan fråga, nämligen om ungdomar som inte hittar jobb har något vettigt att göra. Då kan det kännas betryggande att många ungdomar är i utbildning. Här blir resonemanget dock extremt svajigt. Någon tiondel av ungdomarna varken arbetar eller utbildar sig, men räknas inte som arbetslösa därför att de inte aktivt söker arbete. Har de något vettigt att göra? Skulle man räkna in dessa som arbetslösa så skulle ungdomsarbetslösheten rentav vara större än vad den officiella siffran visar.
Inte nog med det. Antalet ungdomar som studerar har sedan slutet på 1990-talet ökat lika mycket som antalet ungdomar i arbetsmarknadsprogram har minskat. Är det en slump? Inte helt, eftersom en del ungdomar i arbetsmarknadsprogram nu räknas som studerande, och fler därtill hellre skulle vilja arbeta. Vad värre är, många studerar endast sporadiskt och väljer kurser som ger små chanser till framtida jobb.
De flesta ungdomar som lämnar arbetslösheten har inte hittat arbete, utan påbörjar kurser på någon högskola. Många gör det enbart tillfälligt och avbryter för nya episoder av korttidsjobb, arbetslöshet och enstaka kurser. Det är en viktig förklaring till att svenska studenter i snitt tar sig igenom sina studier fem år långsammare än till exempel studenter i Storbritannien, och att avkastningen på studier är extremt låg i Sverige. Den stora gruppen ungdomar som snurrar runt mellan korta jobb, strökurser och arbetslöshet är samtidigt huvudorsaken till bristen på arbetssökande med gedigna yrkeserfarenheter, vilket sätter grus i många arbetsgivares expansionsplaner.
För Arbetsförmedlingen är ungdomsarbetslösheten naturligtvis ett genant misslyckande. Svenska ungdomar har i internationell jämförelse extremt liten tilltro till Arbetsförmedlingen. Krisen i början på 1990-talet lämnade grupper av ungdomar med men för livet i form av dålig anknytning till arbetsmarknaden och sociala problem. Risken är att de som sprider dimmoln om ungdomsarbetslösheten fördömer fler unga människor till samma öde.
Stefan Fölster