Att krisen inte är över borde inte ha kommit som någon överraskning. En omfattande och långvarig ökning av staters, hushållens och företagens belåning tillsammans med för höga löneökningar slutar nästan alltid i tårar. Normalt tar det fem till tio år innan inkomster och jobben är tillbaka. Övertron på ett snabbt tillfriskande stod helt i strid med erfarenheter från spruckna kreditbubblor.
Syndabockar söks och skenlösningar diskuteras. Många av dessa klarar inte det enklaste verklighetstestet, utan är ett sätt att blunda för elefanten som står mitt i rummet
Ett exempel är påståendet att kreditbubblan berodde på euron, eftersom den gjorde det möjligt för vissa euroländer att låna till låg ränta. Argumentet är nästintill obegripligt. Många länder som inte införde euron som Storbritannien och Island fick ju precis samma kreditbubbla.
Även inom eurozonen kan långivare faktiskt kräva högre ränta av länder och företag som tar på sig för mycket skulder. I stället lånade de under kreditbubblan friskt ut på många håll i världen. Även utan gemensam valuta hade tyska och franska banker sannolikt lånat stora summor till Grekland och Portugal, precis som svenska banker lånade till baltiska länder.
Om Grekland skulle försättas i konkurs nu eller slängas ut ur euron skulle det inte minska Europas problem ett dugg. Enbart Tyskland skulle då behöva hantera ungefär 50 miljarder euro i dåliga lån i olika statliga banker, och därtill stora förluster i privata banker. Greklandskrisen omvandlas då till en lika stor bankkris.
En annan myt är att krisen hade undvikits om EU hade haft en gemensam finanspolitik. En sådan har ju USA, likaså Japan som båda kämpar med sviterna efter kreditkrascher. De stora EU-länderna som Tyskland och Frankrike bidrog ju betydligt till bubblan genom att bryta mot stabilitetspaktsreglerna och låna för mycket. De hade säkert låtit även en gemensam EU-finanspolitik bli för kostsam.
Inte ens för ett enskilt land som Grekland är det en god idé att lämna euron. På kort sikt har många greker lån i euro som blir oöverstigliga om Grekland skulle återgå till drachmer. I gengäld skulle Grekland bli ett billigare land, men utväxlingen är inte så stor för ett land med liten exportindustri mitt i en europeisk lågkonjunktur. På längre sikt hamnar Grekland i samma dilemma som Sverige under 1970- och 1980-talen. En valuta som ständigt faller i värde räddar endast jobb som ger allt lägre löner. Vem vill investera i ett land som säljer sig allt billigare i stället för att reformera sin ekonomiska politik? Det är möjligt att grekerna någon gång väljer betalningsinställelse och att lämna euron. Det blir dock närmast en katastrof för dem själva.
Det finns helt enkelt inga enkla genvägar. Elefanten som många vill blunda för är att de krisländer som klarar sig bäst är de som behöll euron, sänkte sina löner och genomförde tillväxtreformer. Med denna strategi har de baltiska länderna vänt fallet snabbt. Även Irland är på god väg. Allt annat är självbedrägeri.