Mitt i Kalahari finns en uttorkad sand- och saltöken som heter Makadigkadi. Den är stor som Portugal och helt platt. Efter en dags vandring i den syns bara platt sand fram till horisonten i alla riktningar. I den gassande solen förespeglas man sjöar och oaser som försvinner i tomma intet när man närmar sig.
Jag har låtit mig lockas ut på en etthundrafemtio kilometers promenad genom denna öken. Med mig släpar sig sextio botswanier och sydafrikaner fram. För varje dag klistras ytterligare lager sårtejp på våra sönderskavda fötter.
Vi har alla betalat 5 000 kronor för detta självplågeri. Pengarna går till SOS-Barnbyar och andra barnhem. De behövs. I ett samhälle jag besökt är nästan hälften av barnen föräldralösa, oftast till följd av aids.
Några botswanska parlamentsledamöter är med på vandringen. De andra har sponsrats av sina arbetsgivare som satsat på kombinerad team-building, friskvård och välgörenhet. Att paketera nytta och altruism på detta sätt växer snabbt.
Ett särskilt kittlande exempel är Christopher Hohns The Childrens Investment Fund.
Hohn tillhör de mest hårdhudade riskkapitalisterna. Med hjälp av fonden - som ny omfattar ungefär 70 miljarder kronor - gör han en sport av att köpa ut sömniga europeiska storföretag, avskeda dess ledning och tvinga fram rationaliseringar.
I Tyskland fick han Börschefen sparkad. Han jämrar sig nu över "gräshoppornas invasion" av det tyska näringslivet. Fonden har tjänat en avkastning på 40 procent per år de senaste åren.
Samtidigt har Hohn en helt annan sida. Han är uppvuxen under enkla förhållanden i Jamaica och arbetade senare på Filippinerna där han upprördes över barnfattigdomen.
Efter en karriär på Wall Street drog han igång sin investeringsfond som avsätter en andel av vinsten till välgörenhet för barn. Dessa avsättningar har vuxit till ungefär tio miljarder kronor och blivit Storbritanniens största filantropiska stiftelse.
I en ny studie av Geoffrey Miller hävdas att synlig filantropi fyller samma funktion som påfågelns fjäderskrud. Den gör oss mer attraktiv hos det motsatta könet. Det är dessvärre inget jag har märkt av. Men det är onekligen mer smakfullt om människor som tjänat pengar satsar dem på något vettigt i stället för på överdådig konsumtion.
Däremot torde det vara mycket mer tveksamt när anställda VD:ar satsar aktieägarnas pengar på välgörenhet. Frestelsen att på det sättet låna fjädrar kan vara överhängande.
I slutändan måste privata donatorer dock konfrontera samma dilemma som de statliga biståndsorganisationerna. När pengar delas ut uppstår en industri av specialister på att söka pengar och att försörja sin verksamhet på bidrag.
Båda sorters organisationer borde fokusera på "hållbart bistånd". Hållbara bidrag ges endast till projekt som har en god sannolikhet att bli självfinansierande efter projektperiodens slut.
Exempel på sådana är mikrolån till de som vill starta en verksamhet, starthjälp till produktion och försäljning av impregnerade myggnät mot malaria, eller barnbyar som bygger en jordbruksodling för egen försörjning.
Då behöver inte givmildhet bli en ändlös ökenvandring.
Stefan Fölster
Chefsekonom på Svenskt Näringsliv