Inkomstfördelningen, så som det vanligtvis mäts, avser inkomster under ett enskilt år. Det bortser ifrån att inkomster varierar allt mer över livet. I statistiken omfattar låginkomsttagare exempelvis läkarstudenten som snart får en hög lön resten av livet, miljonären som slutat jobba och lever på sparat kapital, eller äventyraren som reser världen runt men tillfälligt har små inkomster. Människor utjämnar i viss mån dessa inkomstsvängningar med sparande, lån och utjämning inom familjen.
Därför är det rimligare att granska hur konsumtionen är fördelad. Sedan slutet av 1980-talet har den tiondel av alla svenskar som har högst inkomster ökat sin konsumtion med sju procent. Konsumtionen har däremot ökat tre gånger så mycket hos de 40 procent av hushållen med lägst inkomster. Detta trots att inkomstfördelningen till synes har blivit mer ojämn.
Konsumtionen har således blivit allt jämnare fördelad under en tid då politiker i Sverige har sänkt marginalskatter, avvecklat bostadssubventioner, stramat åt ersättningar i socialförsäkringar, samt avreglerat och konkurrensutsatt många områden av samhällsekonomin. Alla dessa förändringar skulle enligt kritikerna leda till dramatiskt ökade klyftor.
Verkligheten har i stället gått åt andra hållet. Lägre marginalskatter har nämligen också bidragit till att fler, som annars hade förblivit låginkomsttagare, har utbildat sig. Uppstramningen av socialförsäkringarna har hindrat människor från att fastna i bidragssystem. Ökad konkurrensutsättning och avregleringar har gjort det möjligt för fler nya företag att konkurrera, vilket pressat priserna. Allt detta har gynnat låginkomsttagare.
En inkomstfördelningsstatistik som leder tankarna fel och allt för dimmiga mål för rättvisepolitiken har öppnat för alla möjliga intressegrupper att marknadsföra sitt egenintresse som god fördelningspolitik. De kräver en större del av kakan med hänvisning till de medlemmar som har låga inkomster.
Så kan hyresgästföreningen kräva låga hyror till lägenheter i stadskärnor trots att det är mest höginkomsttagare som bor där. LO kan kräva höga ingångslöner med hänvisning till låginkomsttagare, trots att det sker på bekostnad av dem som inte får jobb och inte har någon lön alls. TCO talar om låginkomsttagare när man begär höjt tak i sjukförsäkringen, trots att det mest gynnar medlemmar med goda inkomster.
Att göra det något svårare för mäktiga intressen att sjanghaja låginkomsttagare för sina egna syften måste vara en central del av en politik som underlättar för dem som verkligen har det svårt. Att välfärdsstatens hejdlösa expansion har skruvats tillbaka aningens under de senaste två decennierna har om något minskat klyftorna.
Stefan Fölster