En 45-årig kvinna, höginkomsttagare med ledningsfunktion i en stor organisation berättar om sin sjukvårdskonsumtion. Hon har inte varit allvarligt sjuk, men ändå velat konsultera läkare om stukad tumme, hälseneproblem och profylaktiska undersökningar.
Kvinnan uppskattar att hon har konsulterat läkare ungefär sju gånger per år de senaste åren. Alla konsultationer har skett via kontakter. Antingen har hon frågat läkare hon känner direkt, eller bett dem om hjälp för att snabbt komma till rätt specialist. Hon har inte haft någon väntetid i sjukvården.
Hennes mor däremot, åttio år och bosatt i Norrköping, har en helt annan erfarenhet. Hon konsulterar läkare ungefär lika ofta per år, ibland något oftare och i snitt för mer allvarliga men inte livshotande åkommor.
Ingen av hennes konsultationer har skett via kontakter. Hon har mycket långa väntetider, först till vårdcentralen, sedan remisser med långa väntetider till specialister. Hon har ofta haft stora smärtor under väntetiderna. Flera gånger har dottern fått ringa till sjukhuset för att kräva den vård som modern har rätt till.
Få svenskar skulle komma på tanken att tränga sig före i kön till butikskassan. De använder däremot flitigt sina kontakter för att komma före i sjukvårdskön. Det är ett exempel på hur de dolda sätten att runda välfärdssystemen gör att de fungerar helt annorlunda än vad som förespeglas.
OECD pekar exempelvis ut Sverige som ett av de länder med den minst jämlika fördelningen av tillgång till sjukvård - just för att de utan kontakter får vänta längre.
I en ny bok "Plan B - den dolda jakten på välfärd" har jag tillsammans med några kollegor kartlagt olika sätt att runda välfärdssystemen.
Många av dessa rundningsmanövrar är inte fusk - utan tillhör en gråzon.
Hur ska man till exempel se på alla skolklasser där föräldrarna betalar klassresan - men låtsas att barnen "tjänar ihop" pengarna eftersom Skolverket har förbjudet direkt betalning?
Så fort man skrapar på ytan rämnar den offentliga skönmålningen. Och det är inte bara min slutsats.
Om några veckor kommer Delegationen mot felaktiga utbetalningar i sin rapport att visa på ett mångdubbelt mer omfattande missbruk i välfärdssystemen än vad som tidigare har erkänts. Ett annat exempel är att SIDA i alla år gett sken av att biståndet hamnar i rätt fickor - tills Riksrevisionen nyligen granskade och visade på häpnadsväckande missförhållanden.
Det kanske inte är så konstigt att enskilda myndigheter och departement drar sig för att belysa den dolda verkligheten eftersom det också speglar egna misslyckanden med den välfärd man administrerar. I Sverige har dock den offentliga lögnen varit ovanligt grov och genomsyrat ovanligt stora delar av samhället.
Det är faktiskt befogat att tillsätta en sanningskommission, en motsvarighet till Tsunamikommissionen, som går till botten med hur Sverige kan undvika att i framtiden lura sig själv så grundligt och så länge.
Det vore den bästa garantin för att säkerställa att välfärdssystemen i framtiden fungerar för dem som behöver det mest.
Stefan Fölster
Chefsekonom på Svenskt Näringsliv