Stefan Fölster: Tänk om patienter kunde strejka

Svenska politiker av alla kulörer har varit snabba att förklara sin djupaste sympati för sjuksköterskornas lönestrid. Ändå har många av dem varit, eller är fortfarande, landstings- och kommunpolitiker. I den rollen säger de nej till sjuksköterskornas lönekrav. Man förväntas uppenbarligen byta ståndpunkt lika snabbt som man byter möteslokal.

Linköping2008-05-13 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svenska politiker av alla kulörer har varit snabba att förklara sin djupaste sympati för sjuksköterskornas lönestrid. Ändå har många av dem varit, eller är fortfarande, landstings- och kommunpolitiker. I den rollen säger de nej till sjuksköterskornas lönekrav. Man förväntas uppenbarligen byta ståndpunkt lika snabbt som man byter möteslokal.

Synd bara att det inte förefaller politiskt korrekt att ta patienternas sida i vårdkonflikten. Ingen törs säga detta rakt ut: Många engagerade duktiga sjuksköterskor borde få mer betalt. En hel del borde få mindre betalt. En del borde faktiskt finna det lönsamt att byta yrke.

Hårda ord? Det handlar faktiskt om liv och död. Allt står inte rätt till i svenskt sjukvård. Två till tre tusen människor uppskattas dö i Sverige på grund av undvikbara misstag i sjukvården. Mångdubbelt fler får men för livet. Runt en tredjedel av arbetstiden på sjukhus kan gå åt till att hantera konsekvenserna av olika tidigare misstag i behandlingen av patienter.

Det förklarar också mycket av de långa väntetiderna. Den som oroar sig för rättvisa i sjukvården kan notera att Sverige sticker ut med en ojämn tillgång till sjukvård enligt en omfattande OECD-studie. Så här går det till i verkligheten:

En 45-årig kvinna, höginkomsttagare med en ledningsfunktion i en stor organisation, berättar om sin sjukvårdskonsumtion. Hon har inte varit allvarligt sjuk, men ändå velat konsultera läkare om stukad tumme, hälseneproblem och för profylaktiska undersökningar. Hon uppskattar att hon har konsulterat läkare ungefär sju gånger per år de senaste åren. Alla konsultationer har skett via kontakter. Antingen har hon frågat läkare hon känner direkt, eller bett dem om hjälp för att snabbt komma till rätt specialist. Hon har inte haft någon väntetid i sjukvården.

Hennes mor däremot, åttio år och bosatt i ett annat landsting, har en helt annan erfarenhet. Hon konsulterar läkare ungefär lika ofta per år, ibland något oftare och i snitt för mer allvarliga men inte livshotande åkommor. Inga av hennes konsultationer har skett via kontakter. Hon har fått uppleva mycket långa väntetider, först för att komma till vårdcentralen, sedan remisser med långa väntetider till specialister. Hon har ofta haft stora smärtor under väntetiderna. Hon har felbehandlats ett antal gånger och blivit oförskämt bemött åtskilliga gånger.

Från patientens perspektiv kan det inte vara rätt att sjuksköterskor, eller läkare för den delen, som ansvarat för felbehandlingar och nonchalanta behandling av denna gamla kvinna ska få löneökningar överhuvudtaget.

Både facket och arbetsgivarsidan säger sig i princip vara för en mer individuell lönesättning. Några försiktiga steg har också tagits och de har bidragit till att sköterskorna i snitt har fått större lönelyft än andra grupper under ett antal år. Nu framför facket krav på höjda löner för alla - samtidigt som många arbetsgivare inte tordats differentiera löner särskilt mycket.

Det kanske är dags för båda sidor att tänka mer på patienterna.

Stefan Fölster

Läs mer om