Sveriges Systemskifte i Fara. Det var titeln på min första bok, utkommen 1994. Temat var att dåtidens våg av konkurrensutsättning innehöll frön till framtida bekymmer. Det räcker inte att konkurrens i snitt leder till valmöjlighet, bättre kundnöjdhet och effektivisering. Även enskilda fallissemang riskerar stora bakslag i opinionen. Därför argumenterade jag för en bättre kvalitetsmätning som skulle ge tidiga signaler om brister, men också kvitto på vitsen med konkurrensen.
I många fall slarvades det med kvalitetsgranskning, och mycket riktigt blev det också bakslag. Konkurrensutsättningen kom av sig i många kommuner och landsting, och tog fart igen först för fyra år sedan. Än i dag är bara 14 procent av äldreboenden i privat drift.
De allvarliga brister som funnits i några av Caremas äldreboenden riskerar att på nytt få kommuner och landsting att lägga planer på konkurrensutsättning på hyllan.
En del kommer att jubla över detta. Andra kommer att beklaga inbromsningen, och peka på att offentlig omsorg knappast är bättre än privat. Aftonbladet publicerade nyss listan över landets 20 sämsta äldreboenden enligt de kvalitetsmått som Socialstyrelsen samlar in. Samtliga var kommunala, inget privat.
För den som liksom jag sett nära anhöriga misshandlas hos offentliga vårdgivare kan det kännas konstigt eller orättvist att media mer sällan intresserar sig för sådana fall, och att de ofta inte betraktas som följden av något systemfel.
Det är ändå lätt att förstå medialogiken. Ett företag som tjänar vinst på en verksamhet kan man ställa krav på. Man känner sig upprörd och lurad när de inte levererar. Man vill kunna välja bort dem eller kräva pengarna tillbaka.
När ett offentligt äldreboende inte levererar är det enskilda anställda, ledning och politiker som skall hållas ansvariga. Inte ett företag, utan människor som kanske inte kan bättre. Då är det inte lika lätt att ställa krav. För en politiker kan det vara särskilt svårt att spika mål för den egna verksamheten. Det är ju hon själv som hålls ansvarig om den kommunala organisationen inte klarar kvalitetsribban.
När jag skrev min bok om systemskifte i fara såg jag denna olikhet i behandling av privata företag och offentliga verksamheter i media och debatten som ett hinder för konkurrensutsättningen.
Nu tror jag att det kan vara tvärtom. Att missförhållanden hos privata företag uppmärksammas mer, att det är lättare att ställa krav på dem, är i själva verket drivkraften bakom att privata företag i snitt har mer nöjda kunder och personal och gradvis kommer att stå för en växande andel av välfärden.
Eftersom det är lättare att hålla företag ansvariga för kvaliteten, ökar också intresset för bättre och mer transparenta kvalitetsmätningar och kontroller, särskilt i kommuner och landsting som har konkurrensutsatt mycket.
Där har ni vitsen med vårdskandalerna. Att de uppmärksammas mer hos privata företag än offentliga är inte problemet. Tvärtom, det är kraften som driver fram bättre kvalitet och ger de företagen ett övertag. Därför fortsätter systemskiftet.
Stefan Fölster