Den borgerliga alliansen har enat sig om ett utrikespolitiskt dokument. Det imponerar inte.
Det är en skrift med många vackra ord om att världen måste bli bättre och regeringarna i främmande länder mer anständiga. Men man duckar för de svåra frågorna.
Typiskt är att man inte klarar att ta ställning för svenskt Natomedlem-skap därför att den tanken i politikerkretsar har kvar en laddning som den borde ha förlorat för länge sedan. Om Sverige har ett allt mera intimt samarbete med Nato, varför ska vi då inte som praktiskt taget alla andra länder i vår omgivning också vara medlemmar?
Ångesten inför själva medlemskapet påminner starkt om de stämningar som alltför länge höll oss utanför EU-gemenskapen.
De närmaste årens största ut- rikespolitiska fråga kan bli hur Irans planer på att bli en kärnvapenmakt kan stoppas. Det djupsinnigaste de borgerliga politikerna har att säga om en stat som både i årtionden fört världen bakom ljuset när det gäller sitt kärnvapenprogram och nu hotar med att utplåna staten Israel är att "Iran måste agera på ett ansvarsfullt sätt för att bidra till säkerhet och stabilitet i regionen". Tulipanaros.
Problemet är ju att Iran inte agerar ansvarsfullt och inte tycks vara intresserat av att bidra till säkerhet i regionen. I stället vill de styrande leda den muslimska världen i en offensiv mot väst där det första målet är Israel.
Alliansen demonstrerar också att man ingenting förstått om konflikten kring den judiska staten. "Kampen om territorier har varit en av grundorsakerna till dagens konflikt", skriver man. Det är så fel det kan vara. Grund-orsaken är att arabvärlden ansett att Israel inte har rätt att existera. Motvilligt har länder som Egypten och Jordanien till slut ändå slutit fred med Israel, men inom dessa länder finns fortfarande starka krafter som anser att en judisk stat inom det arabiska området är oacceptabelt.
Det värsta är att denna tanke alltmer antagit karaktären av ett religiöst tvingande bud: land som en gång erövrats av muslimer får därefter aldrig överlämnas till folk av annan religion. Det är detta som Irans president nu upprepar med sitt krav på att Israel måste bort från kartan.
Det är inte gränsdragningen mellan en palestinsk stat på Västbanken och Israel som fått fredsprocessen att köra fast utan helt andra problem.
Skulle en borgerlig regering innebära en bättre utrikespolitik än den socialdemokratiska? Kanske i ett avseende. De borgerliga är tydligare i sin vilja att Sverige ska spela en aktiv roll i EU än socialdemokraterna, som fortfarande har problem med att många av deras medlemmar och väljare tycker att Sverige aldrig borde ha gått med. Och kraven från partiets samarbetspartners går fortfarande ut på att Sverige bör gå ur EU. Vänsterpartiet går till och med ett steg längre och vill att EU ska upplösas.
Men också den borgerliga EU-politiken gör mig tveksam. Man klagar i alliansdokumentet över att EU-författningen fallit under bordet efter folk-omröstningarna i Frankrike och Holland. Man har alltså inte begripit att just denna överlastade författning blivit ett hot mot det medborgerliga förtroendet för det europeiska samarbetet.