Människor med utvecklingsstörning har tagit mer plats i det offentliga rummet under senare år. Tack vare det enorma genomslaget i media för Glada Hudikteatern och "I en annan del av Köping" har många fått möjlighet att utmana och vidga sina synsätt. Som någon uttryckte det, "människor går in för att titta på en teaterföreställning, och kommer ut som andra människor".
Filmen "Hur många lingon finns det i världen?" som skildrar uppbyggnaden av Glada Hudikteatern, illustrerar dessutom hur det kan finnas fördomar och kvävande generaliseringar att utmana också bland dem som dagligen arbetar med människor med funktionsnedsättningar.
Men den ökade synligheten har inte varit utan kontroverser. Ska man ställa människor med psykiska, fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar i rampljuset? Det är en fråga föräldrar till sådana barn, runt om i landet som varit i kontakt med teater- och musikalprojekt har fått ställa sig. Somliga har svarat ja, andra har svarat nej.
Bland åskådarna i den så kallade allmänheten, har det också svallat en del oroliga frågeställningar. Ica-Jerrys närvaro i tv-reklampausen upprörde en del; ska man verkligen öppna för kommersiella intressen? Förstår "de" sitt eget bästa? Blir "de" inte utnyttjade? Glada Hudikteaterns framgångar provocerar andra. Jantelagen gör sitt till, och den stora exponeringen väcker missunnsamhet som förkläs till förmenta omsorger om "de stackars utvecklingsstörda".
Kjell Stjernholm, konstnärlig ledaren för Moomsteatern i Malmö intervjuades nyligen, och han minns den första gången de fick en kritisk recension, som ett positivt genombrott. Innan hade allting varit så välvilligt, så beundrande och hänsynsfullt. Men när de fick ta emot kritik som alla andra hade de egentligen nått ett viktigt mål, och han säger sig längta till den dagen då en enskild utvecklingsstörd får kritik. Även om det kan vara jobbigt för personen i fråga, betyder det att denne blir behandlad på lika villkor som andra.
Stjernholm vänder sig också emot schabloniseringar, är kritisk mot stereotyper som framhåller alla med utvecklingsstörning som rena och goda väsen, och menar istället att man måste se individen. "Det finns jättemånga jättegoa människor som har Downs syndrom och så finns det andra som inte är lika goa". Och där är väl svaret på hur man ska förhålla sig till fenomenet - tänka att individerna det berör i samråd med sina föräldrar har rätten att själva bestämma över sina liv, och bli respekterade för sina beslut som alla andra. Om man nu tycker det är en bra idé att behandla människor jämlikt.