Är Håkan Juholt utsatt för en mobbningskampanj orkestrerad av sensationslystna medier? Jag vill hävda att det inte är så. Aftonbladet var först med nyheten om att Juholt fått för mycket i hyresbidrag från riksdagen, och andra medier vara snabba att följa efter. Under de senaste dagarna har Juholthistorien dominerat inrikesrapporteringen.
Viktigt att påminna om är att det är Juholts många politiska krumbukter och reträtter som bäddat för den besvärliga sitsen. Juholt var inget självklart val för Socialdemokraterna och ännu är det bara en liten krets som vet hur han blev den som partiet kunde enas om. Juholts schabblande har försvagat hans position och gör honom sårbar för attacker. Efter ledarstriden i partiet slåss falangerna inbördes, vilket spätt på rykteskarusellen.
Har då frågan om det felaktiga bidraget fått rimliga proportioner i bevakningen? Det kan man diskutera. Mediedreven har en egen logik. Uppgifter som i vanliga fall skulle anses bagatellartade blir högintressanta. Ingenting är för litet för att inte kunna sättas i ett graverande sammanhang. Till mediedrevets liturgi hör att den jagade ska göra en pudel som botgörelse. Den sker närmast maskinmässigt och efter vissa på förhand givna regler.
På en redaktion förs varje dag pressetiska samtal om hur närgångna vi ska vara i vår bevakning. Vi är försiktiga med att namnge privatpersoner. Men politiker och andra makthavare måste tåla en tuffare granskning. Diskussionerna på en redaktion präglas av viljan att söka sanningen och ambitionen att förstå vem eller vilka som har anledning att läcka uppgifter av visst slag.
I fallet Juholt har det nog inte varit särskilt många direkta pressetiska övertramp. Men när bevakningen i alla mediehus läggs samman framträder en bild av en massiv nyhetsångvält. Därför får vi som är journalister aldrig glömma att det är människor vi skriver om. Det finns också anledning att föra en pressetisk debatt om det i dag lite för lättvindiga citerandet av uppgifter i konkurrerande medier. Alltför ofta sprids nyheter mellan mediesajterna lika snabbt som en präriebrand, trots att bara ursprungsmediet har egna källor.
Åklagaren meddelade sent i går eftermiddag att förundersökningen mot Juholt läggs ned, vilket måste har varit en stor lättnad för Socialdemokraterna. Men som politiker är man också i förtroendebranschen, och här har Juholt utan tvekan fallit igenom.
Oavsett om Juholt avgår eller rider ut stormen är Socialdemokraterna i dag ett sargat och försvagat parti. Inte många minns i dag vilka tankar som fanns i Socialdemokraternas skuggbudget. Men alla vet hur många kronor Juholt ska betala tillbaka.
Bidragstrasslet kommer för alltid att hänga efter Juholt. Men att utse en ny partiledare innebär ännu en uppslitande process, som riskerar att för lång tid lamslå partiet. Det är djupt olyckligt för svensk inrikespolitik. Vi har en alliansregering som tappat mycket energi och försummat sitt idéarbete. Det skulle behövas en vital opposition som kan agera blåslampa. Det är för sorgligt.
CHARLOTTA FRIBORG
Chefredaktör och ansvarig utgivare