För fyra år sedan satt jag i en lerhydda i byn Bedeso i östra Etiopien. Vi hade kört i timmar genom ett torrt och ökenartat landskap, på vägar som bara var två hjulspår. Framme i den lilla byn blev vi inbjudna till Zeyni Ibro som bodde i hyddan tillsammans med sin man och sju barn.
I deras hem fanns inga möbler, inget vatten, ingen el, bara en plastpresenning på golvet och några få ägodelar. Familjen levde på ett mycket magert jordbruk som var helt beroende av att det regnade två gånger om året. Det var inget konstigt, sade Zeyni, så levde alla i byn.
Zeyni klagade inte, tvärtom. Med hjälp av svenska biståndspengar hade byn fått en liten skola, och hon hade fått en mikrokredit som gjort det möjligt att köpa två getter. Livet hade blivit bättre, och nu var hennes enda oro att de livsviktiga regnen hade börjat utebli. I Zeynis hydda lärde jag mig att i länder som Etiopien talar alla om klimatförändringar, och att det är den katastrof de fruktar mest.
Hans Rosling har rätt, antalet människor som lever i djup fattigdom har minskat radikalt. Men det finns fortfarande hundratals miljoner som lever så här. Och när klimatet ändras, eller kriget kommer, är de extremt utsatta. Då återstår bara att ta sina kokkärl och börja vandra mot en plats där det kanske finns ett flyktingläger.
Nu sitter jag hemma i soffan och läser att Etiopien har drabbats av den värsta torkan på 30 år. I östra och södra Afrika hotas 11 miljoner barn av svält. För att hjälpa 37 kris- och krigsdrabbade områden i världen vädjar FN om humanitär hjälp på mer än 20 miljarder USA-dollar för 2016.
I det läget väljer Sveriges regering att ta 20 procent av biståndsbudgeten och lägga det på flyktingmottagande. Det innebär mindre pengar till människor som Zeyni. Det innebär att verksamheter som handlar om flickors utbildning, vaccinering och stöd till demokratier måste läggas ner.
Hur motiverar man det moraliskt? Om man spetsar till det: Varför minskar vi stödet till de allra fattigaste för att i stället lägga pengar på dem som trots allt har ekonomiska resurser att göra den långa resan och knacka på vår dörr? Om en plats på ett HVB-hem för ett ensamkommande barn kostar nästan en halv miljon om året, och man med de pengarna kan lyfta 500 etiopier ur fattigdom, vad är då rätt att göra?
Jag hör invändningen: Varför ställa de två grupperna mot varandra? Varför göra det till något man måste välja? Svar: Därför att regeringen redan har gjort ett sådant val.
Jag hör beskyllningen: Du resonerar som en Sverigedemokrat, ”vi ska hjälpa dem på plats”. Svar: Nej, det gör jag inte. När SD vill lägga pengarna på insatser utomlands är det för att de vill slippa ta emot några flyktingar. Jag vill att Sverige ska göra bådadera.
Det finns många miljoner hjälpbehövande människor i världen. De behöver skydd undan krig, stöd för att kunna bo kvar i torkdrabbade områden. Många drömmer om att få starta ett nytt liv i Sverige. Vi kan, och ska, hjälpa många av dem. Men vi måste se upp med den djupt mänskliga känslan att framför allt vilja hjälpa dem vi kan möta, ansikte mot ansikte. Då är risken stor att vi sviker de svagaste.
Johan Sievers är reporter på Corren och skriver krönikor varannan fredag. Han nås på 013-280234 eller johan.sievers@corren.se