Vi befinner oss i en märklig tid just nu. Sverigedemokraternas valframgångar verkar ha orsakat en smärre förvirring och nästan småpanik i den svenska offentligheten.
Det är inte första gången som ett främlingsfientligt parti har tagit sig in i riksdagen, låt mig påminna om att Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Men av reaktionerna att döma verkar det färska valresultat vara en total chock för framför allt krönikörer och Aftonbladets Jan Helin som har dragit igång kampanjer mot intolerans.
Många har påpekat på skillnader mellan ledarna för Ny Demokrati och Jimmie Åkesson. Det hävdas att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister inte var lika slipade som Jimmie Åkesson. Det är lätt att vara ironisk och peka på att Ny Demokrati hade större valframgångar än SD och hur lätt många verkade ha att trallade till " Häng med, häng med".
Riktigt så drulliga var inte Karlsson och Wachtmeister, det var nog mer vi övriga som inte förstod att det skulle bli drag under galoscherna och att partiets framgångar skulle lämna en bitter eftersmak och försätta vår nation i en moralisk skuld. Men det var hårdare tider förr där löpsedlar med meningarna som "Mord i dag på Östermalm Greve sköt neger med jaktgevär" och HIV gick under benämningen "Bögpest" prydde offentligheten utan några större protester.
Så fort den svenska ekonomin åter kom på fötter kom också svensken på bättre tankar än att gräva i blodsbanden och kulturella rötter.
Men vi återhämtade oss aldrig riktigt från de sista åren på 80-talet och de första i decenniet efter. Krisen skadade kanske mest vår självkänsla och verklighetsuppfattning mer än något annat. Vi som hade varit bäst i klassen, goda och framgångsrika på en och samma gång. Vi bar på en fenomenal berättelse om ett fattigt jordbrukarsamhälle som på nästan ett halvt sekel arbetade sig upp till den absoluta världstoppen.
Plötsligt stod vi med dåliga finanser, hög arbetslöshet och ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Skammen efter tillnyktrandet infann sig lika snabbt som fastighetskraschen på 80-talet. Vad hade vi gjort och hur kunde det gå så illa i världens bästa land?
Paniken bidrog till slutsatsen att vi inte skulle ge "dem" samma redaktionella utrymme som team Ian & Bert fick. Vi skulle tiga ihjäl "dem" som inte tyckte som vi.
Den märkliga föreställningen om att man ska tiga ihjäl olikstänkande är inte bara odemokratiskt den är kontraproduktiv. Martyrskap är hårdvaluta för främlingsfientliga krafter. Så länge SD-politiker mordhotas, misshandlas eller utesluts ur facket kommer partiet, med fog, hävda att de representerar antietablissemang. Så kan vi få stopp på hysterin?
Det enda botemedlet mot främlingsfientlighet är sakliga och konstruktiva debatter som blickar framåt och lyfter frågan om hur vår gemensamma framtid ska se ut. Den debatten har ännu ingen velat eller kunnat ta med SD.