Det är en ensam tid vi lever i. Borta är bondesamhällets självklara plats för alla. Nu leder vi i stället singelligan och sitter ensamma i våra lägenheter. Eller känner oss ensamma i en dödfödd tvåsamhet.
Det är för sorgligt. För inget tyder ju på att människors psykiska välmående, oavsett om vi lever själva eller i par, följer samma stigande kurva som välfärden. Allt materiellt rikare blir vi - och allt sämre mår vi.
Vi far efter lycka som om det vore ett permanent tillstånd man "skaffar sig" eller "bygger upp". Men lycka är ju en sekundsnabb känsla som kommer över en oförhappandes.
Däremellan är livet en berg- och dalbana, kantad av oväntade höjdpunkter, livskriser som nästan tar kål på en, glädjefnatt ... och tristess.
I kölvattnet av vår otillräcklighetskänsla och brist på välmående produceras en oändlig mängd självhjälpsböcker, fulla med självklarheter av typen: lita till din magkänsla, ge dig själv egentid, lär dig att säga nej ...
Därtill talar coacher om hur vi ska uppfostra barn, skapa ett perfekt hem, detoxa kroppen, göra karriär, uppnå inre harmoni, hitta den optimala livspartnern, aktieplacera ...
Mycket tid och pengar sparar den som struntar i allt det där och går och lyssnar på Mia Skäringer i stället. Det gjorde jag i fredags och nu är jag fulltankad med kraft för att tackla tillvaron.
"Alla andra är inte så jävla lyckade som de försöker signalera. Följ ditt hjärta. Bestäm vem du själv vill vara - och var den."
Själv blottar hon sin avklädda kropp (fin och lite lös i konturerna, som de ser ut efter två havandeskap) och sin uppväxt med en pappa som söp.
Hon blottar stygnen i hjärtat efter ett havererat livsprojekt (det med barnens pappa). Hon blottar sina brister som mamma och berättar att hon aldrig varit ens i närheten av att lyckas lägga det söndertuggade livspusslet.
För livet är ju inte ett pussel som ska fås att gå "jämnt upp". Om man nu prompt måste se sin stund på jorden som ett spel, så föredrar jag att betrakta det som ett felkonstruerat sudoku. I rutan där det står en förtryckt sjua skulle det egentligen ha stått en femma, vilket gör en totallösning omöjlig. Man får glädja sig åt de sektioner som gick i hamn.
Vi är 1 300 i publiken som skrattar med Skäringer. Och gråter med henne under hennes tunnhudade sång. Tänk om vi alla sänkte garden. Slutade att putsa så förbannat på den där fasaden. Vad mycket lättare allas våra liv då skulle bli.