Det tisslas och tasslas om a-kassan. Vare sig statsministern eller arbetsmarknadsministern tycks vilja förklara ordentligt varför den måste ändras. Visst, det skall löna sig att arbeta. Men hur skapar det jobb? Utan klarspråk förblir a-kassereformerna en grumlig soppa.
En företagare vill anställa till en lön enligt kollektivavtal på 17 000 kronor. Via arbetsförmedlingen bokas tre arbetslösa till anställningsintervju. En efter en stövlar de in och förklarar att de inte är intresserade av jobbet. De kom bara för att fortsatt vara berättigade till a-kassa.
Just denna företagare vet lika väl som arbetsmarknadsministern vad som är politiskt korrekt. Inte vill han skylta med sitt namn. Han har ju kommunala kontrakt. Och vem vet vad arbetsförmedlingen eller arbetsmiljöinspektörerna kan hitta på om han är för frispråkig.
Andra törs dock. En berättar hur arbetslösa promenerar runt bland snabbmatsrestauranger och ber om underskrift på att de sökt, men inte fått jobb. En annan berättar hur hon vid anställningsintervju fått höra att "jag har gått och stämplat hela vintern och då vill jag inte jobba över sommaren, utan vill ha den ledig också".
Ofta handlar det inte om att vara ledig, utan om lönen. En företagare berättar om sin bekant som blev erbjuden heltid inom äldreomsorgen till en lön på 16 500 kronor men tackade nej för att hon tidigare hade tjänat 22 000 och stämplade på det till 80 procent.
Enligt en kartläggning från Konjunkturinstitutet hade mer än hälften av alla arbetslösa en inkomst som låg över 90 procent av tidigare lön. Utöver a-kassa får de flesta nämligen ett tillskott från avtalsförsäkringen. För dessa lönar det sig knappt att börja arbeta igen till samma lön när väl kostnader för resan till arbetet, lunch och arbetskläder är inräknade.
Här kommer kruxet. De som velat göra a-kassan allt mer generös betraktar den också normalt som en inkomstförsäkring. I deras redan infriade vision skall man aldrig behöva gå ner i lön när man går från ett arbete till ett annat. Om man någon gång haft tur och fått en högre lön, skall den vara garanterad. Hellre skall man vara utan jobb än att tvingas ta ett jobb som ger lägre lön. Det är denna närmast tabubelagda fråga som döljer sig bakom fyrverkeriet av detaljer i debatten om a-kassan.
Den avslöjar också en pervers syn på rättvisa. Den som en gång tjänat 22 000 skall till varje pris skyddas från att halka ner till den lön på 17 000 som någon annan har hela livet. Denna "någon annan" skall genom sina sociala avgifter betala för att den som haft tur fortsätter att tjäna mer.
I ett mer rättvist och mer sysselsatt samhälle borde det vara självklart att den som något år lyckats tjäna mer än andra inte därmed automatiskt har rätt att göra det livet ut.
Märkligt nog är det faktiskt också vad lagen och regelverken om a-kassan tydligt säger. Ändå har det inte blivit så. A-kassor, de fackföreningar som driver a-kassa, och arbetsförmedlingar har helt enkelt satt sig över de demokratiskt fattade besluten och tillämpat en helt annan ordning.
Om de hade följt lagstiftningen hade kanske a-kassereformerna inte behövts. Som det är nu återstår inget än att ge dem ett större ekonomiskt ansvar. A-kassor genom lägre anslag från staten, arbetslösa genom en liten avtrappning av a-kassan och arbetsförmedlingar genom att utsätta dem för konkurrens.
Vi skall dock inte bara skylla på andra. Också företagare måste våga tala klarspråk, och vägra skriva på fusk- ansökningar.
Stefan Fölster
Chefsekonom på Svenskt näringsliv