I år fyller Svenska Tandläkarsällskapet 150 år. Det är en makalös framgångssaga i skymundan.
Den 21 november 1860 samlades sju herrar i hovtandläkaren Collins våning på Skeppsbron i Stockholm för att grunda sällskapet. I hela landet fanns det 21 tandläkare på 4 miljoner invånare. Tandhälsan i landet var erbarmlig - värkande tänder, tappade tänder, för det mesta utlämnade åt kvackare med tänger som ofta gjorde mer skada än nytta.
Under de 150 åren har tandläkeriet blivit något helt annorlunda. De sju grundarna och deras efterföljare började med att systematisera utbildningen. Fylla, laga, dra ut; ersätta tänder och bota munhålans sjukdomar - det var vad kåren satte sig före, och systematiserade de kunskaper som behövdes.
Men utbildningen ville vidare. Tandläkarna började vidga gränserna för vad de visste. Sverige fick en odontologisk forskning som blev alltmer sofistikerad och så småningom hamnade i världsklass. I dag samverkar tandläkare med medicinare och andra naturvetare vid den biomedicinska forskningsfronten.
Staten drev på. Tandvården blev en del av folkhälsan. Fler och fler tandläkare togs in till utbildningarna, tandläkarinstitutet blev högskola, blev flera, blev odontologiska fakulteter, och finns nu i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Samtidigt utvecklade man arbetsorganisationen och avlastade tandläkarna genom att utbilda tandsköterskor, tandtekniker och tandhygienister.
Både forskningen och praktiken har ynglat av sig kommersiella tillämpningar, som blivit stora exportframgångar. Den svenska forskningen kring tandimplantat har blivit både vetenskapligt och kommersiellt framgångsrik, med den egna kårens medlemmar som vaksamma kritiker när försöken inte hållit vad de lovat.
I miniatyr fångar de 150 åren mycket av hur en del av välfärdssamhället växer fram till gagn för hela folkets hälsa, men också med intressanta ekonomiska biverkningar. Numera kan man också skönja en fortsättning på historien. Tandvårdsförsäkringen på 1970-talet etablerade munhälsan som en självklar del av människors välbefinnande. Den blev så framgångsrik att de allra flesta numera betalar det mesta av sin tandvård ur egen ficka, när försäkringen dragits ned till en tumme.
Kanske är det ett förebud om det offentliga åtagandets omställning på fler områden, när de närmaste årtiondenas alltmer pressade offentliga ekonomi måste lämna över en del av finansieringen till hushållens stadigt ökade privata köpkraft. Tandvårdens utveckling vittnar om att övergången inte behöver bli alltför katastrofal, när ett par årtiondens kraftfulla offentliga insatser påverkat människors värderingar och beteenden i grunden.