Ingen förändring är att vänta i Nordkoreas politik, är det trotsiga beskedet från den nya ledningen efter Kim Jong-Il. Det är en dyster upplysning för det nordkoreanska folket.
Denna politik har lett till hårdför diktatur, isolering, massvält och kronisk undernäring bland miljoner. Dock inte i ledarskiktet. 28-årige Kim Jong-Un, som nu ska ta över makten i kärnvapennationen efter sin far, är påtagligt välnärd.
Beskedet om Kim Jong-Ils död framfördes på tv av en hulkande nyhetsuppläsare med teatraliskt högspänd röst. Under veckorna som gått har vi sett tv-bilder på folkmassor med tiotusentals personer som gråtit så att de svimmat av känsloyttringarna.
Det sägs att alla nordkoreaner kan berätta exakt vad de gjorde när de fick beskedet att Kim Il Sung, Kim Jong-Ils företrädare och fader, hade dött 1994. Såtillvida påminner det om amerikaners minne av John F Kennedys död eller svenskars av Olof Palme. Men där stannar likheterna. Det som möjligen till en början var ett spontant sorgeuttryck förvandlade Nordkoreas regim till en gråttävling där lojala medier eldade på.
Samma mekanismer ser vi nu när den andre härskaren i Kimdynastin dött. Den som inte snyftar tillräckligt hjärtskärande riskerar att utpekas som oppositionell i denna totalitära stat. Den som drar på sig den paranoida regimens missnöje riskerar långt fängelsestraff. Enligt Amnesty International har landet 200 000 politiska fångar som hålls i bedrövliga fångläger under slavliknande villkor.
Nära hälften av barnen i Nordkorea är kroniskt undernärda, vilket gör att varken deras hjärnor eller kroppar utvecklats normalt. Nöden och förtrycket är så monumentalt att det är svårt att ta in. Men den amerikanska journalisten Barbara Demick har gjort ett försök att göra det oerhörda lidandet i landet begripligt.
Hon har intervjuat ett antal nordkoreaner som lyckats med det som få andra vågat - att ta sig ut ur det stängda landet. I boken "Inget att avundas" (Natur & Kultur) träder exilnordkoreaner fram som individer och berättar om livet i det gamla landet, om sina prövningar och om sina drömmar. Svältens effekter beskrivs i all sin vardagliga brutalitet.
Där berättas om förskolläraren som från början hade 50 barn men som fasade för att gå till jobbet när svälten gjort att det bara var 15 magra och glåmiga barn kvar. Där skildras hur städarna på stationen varje morgon på en enkel träkärra förde bort liken från dem som hungrat eller frusit ihjäl under natten. Och mitt i allt elände beskrivs en skir förälskelse mellan två unga personer i det kyska och avkönade landet. Ett annat litet spår av hopp är de minimala försök till företagsamhet som följt i massvältens spår. När hungern river är det mindre relevant att recitera visdomsord från Den store ledaren.
Ingen regim har drivit kollektivismen så långt som den nordkoreanska. Symboliska är de välrepeterade massteaterföreställningarna, arirangspelen, på sportarenor där uppemot 100 000 personer, exemplariskt koordinerade, framför heroiska och nationalistiska berättelser om landets historia. På läktarna håller människor upp enfärgade bilder som tillsammans bildar en gigantisk mosaik. En person är ingen. Massan är allt.
De tv-bilder vi nu ser från regisserade sorgmanifestationer är uttryck för samma indoktrinering. De stärker bilden av Nordkorea som ett annorlunda och bisarrt land, som vi inte behöver bry oss om. Därför behövs böcker som den av Barbara Demick. Om vi bara skildrar nordkoreaner som en anonym massa spelar vi en av världens värsta regimer i händerna. Nog finns det anledning att gråta i Nordkorea, men inga skäl att sörja Kim Jong-Il.
CHARLOTTA FRIBORG
Chefredaktör och ansvarig utgivare