Jakten på seriemördaren som terroriserat den sydfranska staden Toulouse fick ett blodigt slut. Efter 30 timmars belägring försökte Mohammed Merah ta sig ut genom ett fönster samtidigt som han sköt omkring sig. Polisen besvarade elden, Merah sköts till döds och ett par poliser skadades.
Mohammed Merah började sin våg av attentat den 11 mars med att skjuta en fransk soldat med nordafrikanskt ursprung. Fyra dagar senare sköt han ihjäl ytterligare två soldater med nordafrikanskt ursprung samt skottskadade en soldat med västindisk bakgrund. Den 19 mars mördade han en 30-årig fransk-israelisk lärare, dennes två små barn och en 7-årig flicka på en judisk skola.
Vittnesuppgifterna om gärningsmannen var diffusa. Det talades om att han var relativt lång och att han försvunnit på motorcykel. Med tanke på offrens etniska bakgrund spekulerades tidigt om att seriemördaren kunde vara högerextremist. Flera drog paralleller till den norska terroristen Anders Behring Breivik. Det kallblodiga mördandet. En gärningsman som inte drog sig för att skjuta barn. Det metodiska och välplanerade i tillvägagångssättet.
Men det handlade inte om någon högerextremist. Den 23-årige seriemördaren Merah hade algeriskt ursprung. Han växte upp i Toulouse och var fransk medborgare.
Han hade dragit på sig ett antal domar för våldsbrottslighet och hade gjort ett par korta vändor i fängelse. Men ingenting i hans kriminella karriär hade varit i närheten av de vansinnesdåd han sedan utförde. Förändringen ska enligt dem som kände honom har börjat för ett par år sedan då han började söka sig till extremistiska islamistiska kretsar och gjorde resor till Pakistan och Afghanistan.
En ung fransman med algeriskt ursprung uppvuxen i en sliten och problemfylld förort. En något äldre Breivik, infödd norrman och uppvuxen i borgerlig miljö. Skillnaden mellan männen kan förefalla enorm. Och den ideologiska spännvidden mellan de två mördarna kan verka avgrundsdjup. Å ena sidan den högerextremistiske islamhatande Anders Behring Breivik och å den andra Mohammed Merah som sade sig kämpa för palestiniers rätt och emot krigföringen mot talibanerna i Afghanistan.
Men mer slående är likheterna. Båda har gett uttryck för känslan av att vara utvalda till ett högre uppdrag. Båda verkar lockas av någon form av övermänniskoideal som de anser ger dem rätt att bestämma över vem som ska få leva och vem som ska dö. Båda har sagt sig kämpa för förtrampade värden och förtryckta personer men utan att ha någon direktkontakt med eller relation till dem de sagt sig kämpa för.
Särskilt ideologiskt stringent verkar inte någon av dem ha varit. I stället är det den våldsbejakande extremismen som de bekänner sig till. Den centrala idéöverbyggnaden för dessa personer är inte höger eller vänster, islam eller kristendom, utan våldet i sig. Den -ism som förenar dem är terrorismen.
Fallen Breivik och Merah visar att det inte finns någon enkel metod som gör att vi kan förutsäga vem som blir terrorist. Den personliga bakgrunden är inte avgörande. Inte heller miljön som personen lever i.
Men fallen Breivik och Merah lär oss att vi måste bli mer uppmärksamma när unga vuxna personer börjar isolera sig från familj och gamla vänner. Skola, sociala myndigheter, polis och vi alla behöver lära oss mer om de tidiga varningstecken som trots allt finns kring personer som dras in i våldsbejakande ideologier.