I ursäkten förklarar Economist att redaktionen tidigare (15/10) felaktigt påstått att Ghannoucchi motsatte sig Tunisiens civilrättsliga lagstiftning ("Code of Personal Status - CPS") som fastställer jämställdhet mellan män och kvinnor och bland annat också förbjuder månggifte. Lika felaktigt var påståendet att Ghannouchi hade hotat att hänga en tunisisk feminist, Raja bin Salama, på Basij-torget i landets huvudstad för att hon förfäktat att landets nya lagar bör bygga på Förklaringen om mänskliga rättigheter och inte på sharia.
Economist skriver: "Vi medger att ingetdera av dessa påståenden är sanna; Mr. Ghannouchi har uttryckligen sagt att han accepterar CPS och han har aldrig hotat med att hänga Ms. bin Salama. Vi ber honom förbehållslöst om ursäkt".
Redaktionen förklarar inte hur det kommer sig att den gått ut med uppgifterna, men det är betecknande att dessa grova fel handlar om arabvärlden. De västerlänningar som rapporterar från den här delen av världen, oavsett om det är journalister, diplomater eller akademiker, pratar ofta med likasinnade och förlitar sig på deras uppgifter. Det handlar både om språkliga och kulturella barriärer - och förmodligen finns det vidaste gapet mellan Väst och någon annan kulturkrets just visavi den arabisk-muslimska världen.
Den turkiske statsvetaren Bekir Berat Özipek hänvisade i en artikel för ett år sedan (Today?s Zaman 19/10 2010) till en passus i Paulo Coelhos roman Alkemisten som en förklaring av detta fenomen.
I ett kafé i Tanger träffar romanens hjälte Santiago, som är från Andalusien, en arab som är västerländskt klädd och som talar spanska. Främlingen vinner Santiagos förtroende och Santiago anförtror honom sina pengar. När de skall lämna stället kommer kaféets ägare fram till Santiago och talar länge med honom på arabiska, vilket Santiago inte förstår. Hans nyvunne vän knuffar ägaren åt sidan och tar med sig Santiago ut. Denne frågar vad kaféägaren ville: "Han ville ha dina pengar. Tanger är inte som resten av Afrika. Det är en hamnstad och hamnar är fulla av tjuvar", blir svaret.
Men tjuven visar sig vara den västerländskt klädde, spansktalande vännen. Och barägaren var endast en hederlig person som försökte varna Santiago. Men han talar inte spanska och Santiago blir av med alla sina pengar.
Özipek menar att informationsförmedlingen från hans del av världen länge sett ut som berättelsen om Santiago i Tanger och att västerlänningar hellre lyssnat på europeiskt klädda, vindrickande anti-demokrater än muslimer med frihetligt sinnelag som klär sig i traditionell dräkt och inte dricker alkohol.
Dock, påpekar Özipek förtröstansfullt, barnen till barägaren i Tanger har numera läst på universitet och kan fler språk än arabiska. Och de kan därmed tillbakavisa rapporter och också hålla tummen i ögat till och med på Economist.
Thomas Gür