När några ledare från de muslimska länderna talade inför FN:s generalförsamling i förra veckan krävde de att man genom internationell lagstiftning skulle förbjuda framförandet av åsikter som kunde uppfattas som förolämpningar av andra gruppers trossatser, kulturer eller civilisationer.
I bakgrunden finns den usla och numera ökända anti-muslimska video som lett till våldsamma protester i den muslimska världen.
Ett återkommande argument i sammanhanget är hänvisningar till de lagar som återfinns i många västländer och som förbjuder hets mot folkgrupp ("hate speech") eller förnekelse av erkända historiska fakta som Förintelsen.
Frågan som då ställs är varför det ska finnas förbud mot att uttrycka "missaktning mot folkgrupp" (som svensk lagtext är formulerad i Brottsbalken 16:8), att förneka nazisternas folkmord eller, som i vissa centraleuropeiska länder, de kommunistiska folkmorden, men inte förbud mot nidbilder av eller nidfilmer om profeten Muhammed.
Frågan är befogad, eftersom den pekar på inkonsekvens och godtycke. Och lagar ska inte vara inkonsekventa eller godtyckliga.
Men det inkonsekventa består inte i att lagarna mot "hets mot folkgrupp" eller "förnekelse av historisk sanning" är allt för snävt tilltagna. Och vi löser inte problemet genom att plocka in fler kollektiv som ska skyddas mot kränkningar.
Inkonsekvensen består i att vi överhuvudtaget har lagar som inför grupprättigheter, som inskränker yttrandefriheten med hänvisning till att grupper kan bli kränkta.
Rättigheter tillfaller individer. Det är levande individer som kan bli kränkta.
Går vi ifrån den principen, hamnar vi i det omöjliga läget att behöva bestämma vilka grupper som har rätten att inte bli kränkta.
Här är ett sådant exempel från Sverige.
2003 anmäldes en insändare till Justitiekanslern, JK, för hets mot folkgruppen "svenskar" med anledning av formuleringar som "ursvenskar är de mest tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor som jag har träffat". JK tog vidtog ingen åtgärd, och motiverade det så här:
"Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. Redan på grund av vad som nu har sagts kan innehållet i insändaren inte anses utgöra hets mot folkgrupp."
Västvärlden propagerar ofta för rätten att ifrågasätta och vikten av yttrandefrihet och öppen diskussion. Ska det budskapet vara trovärdigt, bör vi i Väst avskaffa de lagar som med hänvisning till kränkta gruppintressen inskränker yttrandefriheten och som straffar människor för att de förnekar (vad de flesta anser vara) historiska sanningar.