En offentlig person som ger upphov till en likartad känsla som man upplever å någon annans vägnar, och man skulle kunna kalla för sekundärnervositet, är Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt.
Ur de återkommande fadäserna framkommer ett mönster som blir tydligare för varje gång: a) Juholt gör ett utspel, b) det visar sig att Juholt tagit i för hårt, haft fel, misstagit sig eller liknande, c) Juholt rättar, förklarar sig, skyller på andra och, alltför ofta, d) rättelsen, förklaringen, skuldöverföringen gör det etter värre.
I grunden handlar det om att Juholt är ledare för Sveriges största parti och dessutom för ett parti vars ordförande, fram till Juholts företrädare Mona Sahlin, i mer än 100 år alltid valts till landets regeringschef. Han granskas därför, och självklart, hårdare än andra mindre partiers ledare, eftersom dessa sällan är aktuella för posten som statsminister.
I den granskningen har både medier och väljare tydliga, om än ofta odefinierade, rekvisit på den person som vill leda landets regering.
Att Juholt överhuvudtaget stått ut med det tryck och de påfrestningar som han måste ha känt av, under de snart nio månader sedan han blev partiordförande, tyder på att han har den uthållighet och mentala ork som krävs.
Han är dessutom en duktig talare och ännu bättre som debattör, med god känsla för retorik. Att han är beslutsför och en skicklig taktiker torde vara självklart - man blir inte ordförande i landets största parti utan hårda nypor, vassa armbågar och en vilja av järn.
Likväl saknas det något hos Juholt, som gör en sekundärnervös varje gång som han uppträder i det offentliga eller gör något utspel. Det har nu kommit dit hän att när det händer något, får alla höra om det.
Det handlar inte flamsigheten och humorn - sådant har även Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt eller Göran Persson kunnat uppvisa, utan att det skapat större problem för dem och många gånger också räknats som en tillgång, som till exempel Bildts råttkavaj, Reinfeldt nyligen hos David Hellenius eller Persson dansande med kossan Doris i Bolibompa.
Problemet är att när det inte händer något, alltså Juholt inte gör bort sig, så händer det inget annat heller. Det Juholt saknar är vad man i det antika Rom kallade för gravitas - alltså tyngd, värdighet, seriositet. Gravitas handlar inte om att själv vara övertygad om sin förträfflighet, utan att andra skall vara övertygade om den.
Håkan Juholt har sålunda, för att travestera Ola Magnells Påtalåten, "viljan men inte rätta känslan". Han förmår inte att förmedla den upplevelse man vill få av en som kandiderar till ämbetet som regeringschef. Frågan är om hans partikamrater kommer att ens vilja se honom försöka.
Thomas Gür