Som fond för det problem som S måste tackla finns två väsentliga förskjutningar i den svenska väljarkåren som partiet inte har förmått att adressera och som lett till att det kontinuerligt tappat mark de senaste två decennierna.
Allt fler väljare definierar sig i dag mer som höger än som vänster. År 1968 definierade sig nästan 45 procent av väljarkåren som "vänster" och drygt 30 procent som "höger", medan motsvarande andelar 2010 var knappt 35 procent för "vänster" och drygt 45 procent för "höger". Värderingsmässigt är givetvis förskjutningen ännu större eftersom 1968 års vänster var betydligt mer radikal än vänstern av i dag.
Den andra förskjutningen är att väljarna i de växande storstäderna i allt större utsträckning röstar borgerligt eller på Miljöpartiet. I Linköping fick Socialdemokraterna 27,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 2010, en nedgång med 5 procentenheter från valet 2006 och 3 procentenheter under rikssnittet. I Stockholms stad erhöll man knappt 21 procent.
Som ett parti som står till vänster är det måhända svårt att kalla sig något annat, men Moderaternas förvandling från Högerpartiet till "Nya Moderaterna - Sveriges enda arbetarparti", visar att den metamorfosen ändå är möjlig.
Den största utmaningen är hur Socialdemokraterna ska kunna bli attraktiva för de växande tätorternas väljare. Partiet är än så länge tomt på idéer om hur storstadsväljarna ska vinnas tillbaka. Det framgick inte minst av Carin Jämtins förlöjligade förslag om "butlers i tunnelbanan" för stockholmarna. Men det kommer fram än tydligare av de rekommendationer av terapeutisk "hitta-dig-själv"-karaktär som återfanns i valanalysen om Stockholm, med formuleringar som att bli "ett tydligare parti och hitta sin egen linje" och "sluta betrakta den borgerliga världsbilden som given".
Det svåra men ofrånkomliga blir därmed, som i fallet med Moderaternas omorientering, att både behålla sina kärnväljare och sin hemmahörighet och öppna sig mot nya väljargrupper med andra värderingar än partiets ursprungliga. När Tony Blair förverkligade sin omvandling av brittiska Labour var det efter 18 års ökenvandring för partiet och anammande av Thatchers reformer.
När Mona Sahlin initierade en liknande tanke, revolterade vänsterfalangen. Alla försök att förändra budskapet och anpassa politiken till samtiden och storstadsväljarna uppfattades som högervridning. Sahlin tvingades till samarbete med vänsterpartiet och resten är, som det heter, historia. Parentesen med Håkan Juholt var en nostalgitripp.
Nya partiordföranden Stefan Löfven går in i det politiska spelet med svaga kort på hand - ovan som politiker med ett modstulet parti och en trasig partiorganisation. Men värst är att han också fått Svartepetter på hand, nämligen den nödvändiga förnyelsen av partiet, som Göran Persson sköt på, Sahlin misslyckades med och Juholt förnekade behovet av.
Thomas Gür, fristående kolumnist